Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Farlig flygning till Sverige

Annons

Vi missionärer hade väntat i tio år på att få flyga hem till Sverige. Krigets följder var märkbara. Nästan alla plan var förstörda.

Efter ansträngningar i tre år lyckades min företrädare i Västerås, domprost Oscar Rundblom, till slut köpa ett slitet gammalt trafikplan. Det måste repareras varenda dag och resan runt halva jordklotet tog över en vecka och flera övernattningar. Ena startmotorn fick vi aldrig i gång, så den fick de dra i gång med ett rep vid varje start.

När jag åkte till Sydafrika första gången 1937 var jag ensam ungkarl. Nu 1948 hade jag hustru och två barn. Jag var rädd inför resan. Planet var dåligt och resan lång.

Skall du följa med oss ut och åka, råder jag dig att ta fram en världskarta för att se vilka länder vi passerade på vår färd från Johannesburg till Malmö. Med en glob begriper man lättare varför vi ser solen där nere stå i norr klockan 12 och inte i söder.

Nästan alla afrikanska städer och länder har bytt namn sedan vi gjorde resan 1948. Dock inte stor-staden Johannesburg där vi startade. Samma kväll landade vi i den blomstrande brittiska kolonien Rhodesia (nu Zimbabwe).

Nästa anhalt blev Nordrhodesia som nu kallas Zambia. Sedan Tanganyika (nu Tanzania). Sedan en svindlande vacker färd över den jättestora Victoriasjön till flygplatsen Entebbe, nära sjön där man får titta på krokodiler. Vi hann med att titta på Kampala som är huvudstaden i Uganda.

Vi fortsatte norrut, tankade vid den välkända tankplatsen Wadi Halfa och hamnade på ett flott hotell i Khartum, Sudans huvudstad. Värmen var olidlig. Vi tvangs nästa dag starta redan klockan tre på natten för att flyg-platsens underlag inte skulle hinna smälta.

Löjligt korta flygsträckor var det de tre sista anhalterna, Kairo, Aten och Rom. När vi vinglade in mot slutstationen Malmö, uttalade en av flygplanets besättning sin stora förvåning över att detta stackars plan kommit ända fram. Tur att han inte sa något liknande före starten. Då hade vi nog stigit av. Återfärden till Afrika gjorde vi givetvis med ångbåt.

I Kairo stannade vi ett par dar. Där trängs folk över allt. Alla tycks prata eller skrika på en gång. Även bilarna gör sitt yttersta för höja ljud-nivån. De tycks tuta var gång de kommer till ett gathörn. Chaufförerna skriker till varandra.

Vårt vita skinn tycktes dra till sig försäljare av alla tänkbara grejer. En karl förföljde mig en lång sträcka och ville sälja en lavemangskanna till mig. På någon slags engelska prisade han kannans goda egenskaper och framhöll sin egen familjs stora nöd. Han var mycket nära att prata omkull mig. Men jag höll ut och klarade mig kann-fri ut ur Egypten.

Med en kameldrivare gjorde jag ett avtal. Hans båda kameler skulle bära min fru och mig till pyramiderna. Vi kravlade oss upp i kamelernas sadlar och de reste sig. Men inte gick de. De stod stilla som statyer. Ingen kan såsom en kamel utstråla tidlöst tålamod.

Kameldrivaren och jag råkade i gräl. Jag sa: Jag har ju betalt två pund. Han: Ja, men om kamelerna ska röra sig kostar det två pund till.

Jag letade i min skalle efter något starkt svenskt ord som skulle kunna ha effekt. Jag fann det. Jag fyllde mina lungor och röt med deras fulla kraft: RABARBER!

Det bet. I varje fall på kamelerna. De började gå helt värdigt. Ingen ser så högdragen och stolt ut som en kamel.

Vi kom till pyramiderna och gick i deras underjordiska gångar. Spännande!

Efter denna händelse-rika resa stannade vi i Sverige cirka ett och ett halvt år. Där höll vi en mängd föredrag om Syd-afrika i alla möjliga olika sammanhang, innan vi återvände till Sydafrika i oktober 1949.

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Mer läsning

Annons