Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Fayad El-Natour: Arabiska våren kom av sig

Annons

Två saker var på gång i Mellanöstern sedan den arabiska våren började – något som hänt, och något som inte hände. Det som hände var att för första gången i modern arabisk historia störtades auktoritära regimer, allvarligt ifrågasattes eller i vissa fall utmanades. Upproren har tagit en ny vändning jämfört med vad vi har vant oss vid vid tidigare militärkupper.

Men det som inte hände kan faktiskt vara lika viktigt som det som gjorde det. Medan diktatorer ihop med sina militärjuntor ifrågasattes över en natt kom den arabiska våren aldrig åt regionens konservativa monarkier. De dynastiskt styrande i Marocko, Jordanien, Saudiarabien och Gulfstaterna, med undantag av Bahrain, satt kvar mer eller mindre fasta i sadeln, Detta trots att regimen i Saudiarabien i många avseenden är betydligt mer förtryckande än tidigare egyptiska och tunisiska regimerna.

Naturligtvis bidrar oljans betydelse till att upprätthålla ett envälde. Men detta argument saknar stöd i fallet Marocko och Jordanien. Där hänvisar monarkierna till att de är ättlingar till profeten Mohammad och att de följaktligen ska åtnjuta traditionellt myndighetsutövande i regionen. I Saudi-arabien blir argumenten lättare att förstå då de heliga platserna Mecka och Medina skänker behövlig legitimitet.

Den enda monarkistiska regimen som utmanades på allvar under den arabiska våren var minoritetens sunnitiska härskar-familj i Bahrain. Där består folkets majoritet av shiamuslimer. Upproren i Bahrain krossades brutalt med saudisk militär hjälp.

En egyptisk vän till mig berättar från Kairo om det stundande valet i landet. Ett val mellan pest och kolera som han uttrycker det. Egyptierna som höll sig från Tahrirtorget har inte demokrati i sin prioritetslista. Dessa miljontals saknar inte bara Internet, Facebook och twitter. På deras prioriteringslista står rent vatten, elektricitet och liknande nödvändigheter före allt annat.

Dessutom består dessa av varierande muslimska grupper och gemensamt upp-fattar de demokrati och medborgerliga rättigheter som importerade västerländska abstraktioner. Därför en enorm seger för Muslimska brödraskapet och Al-Nour partiet i Egypten liksom Ennahda i Tunisien.

Efterspelet i både i Libyen och Jemen pekar på de svårigheter dessa länder står inför när man måste konstruera sammanhängande demokratiska regimer. På samma sätt som kungen i Marocko behöll kontrollen över rikets militära makt, kommer Egyptens militär inte att släppa kontrollen över landets militära apparat.

Ett annat problem som flera länder i regionen möter är hur framtida regeringar kan på ett demokratiskt acceptabelt sätt lösa de högljudda kraven från ländernas minoritetsbefolkning. Dessa kräver i varierande grad eget självstyre i land-områden de uppfattar av historiska skäl som deras eget. Hur fredligt eller våldsamt dessa problem kommer att lösas återstår det att se.

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Mer läsning

Annons