Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Finns UD kvar 2025?

"På 90-talet råkade en missionär i Centralafrikanska republiken ut för en svår bilolycka. Med ambulansflyg kom hon till huvudstaden Bangui för flygas vidare till Sverige.

Annons

Trots svåra och smärtsamma ryggradsskador vägrades hon emellertid utresa eftersom hon saknade pass. Efter radiokontakt med missionsstationen i Berberati hittade man dock passet i bilvraket. Efter två dagar kunde hon flygas hem för intensivvård. I Bangui fanns visserligen ett honorärkonsulat men detta har inte rätt att utfärda provisoriska pass."

Franskspråkiga Afrika är tio gånger så stort som Frankrike. När jag skrev ovanstående till UD skulle Kinshasaambassaden läggas ned för att spara pengar och i så fall skulle det i ett område stort som Europa inte finnas någon myndighet som kunde utfärda pass. UD svarade vilset att endast vissa konsulat kan ges rätt att utfärda pass men det här är inte en fråga om konsulatens "rätt" utan om deras och UD:s skyldighet att bistå svenskar i nöd.

Ingen av mina två närmaste företrädare i Bangui hade överlämnat kreditivbrev, den siste besökte över huvud taget aldrig landet, inte heller Ekvatorialguinea. När jag överlämnade mina brev i det senare landet hade min företrädare inte avanmälts trots att han förflyttats från Kinshasa 14 år tidigare, varit pensionerad i tio år och död i två. En ambassadör för vilken agrémang begärts kan enligt UD inte besöka landet förrän han eller hon blivit kallad till ackreditering, vilket kan ta flera år. Den ende svensk som inte får besöka ett visst land kan vara den diplomat svenska regeringen valt att där vara ambassadör.

Detta är ju idioti och det ser inte ut som om UD:s administration blivit bättre med åren. En ung ambassadör konstaterar att lokalanställningar skötts uselt, kanske på grund av Jantelagen: Svensk kanslipersonal vill inte att lokalanställda skall vara mer skärpta än de. Hemmabyråkrater begriper sällan hur Afrika fungerar.

I en nyligen utgiven antologi om diplomati undrar Örjan Berner om vi 2025 kommer att ha kvar några ambassader, eller om dessa då ersatts av EU-kontor. Sverige kan ju inte ha utsänd personal i alla länder, och honorärkonsulaten fungerar sällan, så visst vore det bra om EU-representanten kunde överta omsorgen om svenskar i nöd. Servicen till turister, affärsmän och delegationer kan anförtros privata företag; tillresandes kalas ska inte betalas med skattemedel.

Mer osäkert är om EU skall svara för UD:s huvuduppgift, att leverera underlag för utrikespolitiska beslut. Ann Wilkens, tidigare ambassadör i Islamabad, ger i samma bok en besk skildring av hur beslutsfattandet kan gå till när flera länder försöker nå en gemensam ståndpunkt: Alla vill tycka något, varför ärendet bordläggs. Elektroniken gör dessutom att beslut fattas snabbt och slarvigt, som när EU beslöt sätta Jörg Haiders Österrike i karantän efter mobilsamtal mellan några utrikesministrar. När Georgiens president Saakasjvili beordrade anfall på Syd-Ossetien var det via en mobil.

Svenska ambassader anses böra sprida kännedom om Sverige men det är en sekundär uppgift: Det viktigaste är att göra klart för Stockholm och Bryssel att andra länder inte fungerar som Europa. Det är bristande insikt härvidlag som skapat problem i länder som Irak, Afghanistan och Sudan.

Det är en vanlig åkomma i besvärliga och avlägsna länder att ty sig till den egna kretsen: Man umgås med andra diplomater, svenska kolonin och lokala utegångsfår som har i uppdrag att sprida informationer som låter trovärdiga men är falska.

Resor är viktiga - jag lärde mig snabbt att man i Jemen och Kuwait har en annan syn på Saudiarabien än den som förmedlas i Riyadh. Ofta har folk på platsen en kännedom om verkligheten som skiljer sig från den man tror sig ha i Bryssel eller i FN-skrapan. En diplomat måste våga spotta i lovart, framföra obehagliga synpunkter och argument, ställa Nils von Dardels klassiska fråga: Varför inte tvärtom?

Tyvärr har de flesta diplomater inte varit så pigga på att ge sig ut bland tidningsmän, universitetsfolk, fackföreningsledare och andra som inte förekommer i societetsspalter. Den yngre generationen är nog bättre på den saken än vi var men det är inte lätt att bryta sig ur den tvångströja som skapas av flotta residens, cocktailparties och ömsesidig beundran. Gärna EU-konsulat men låt ambassaderna spela den viktiga rollen att inte bara tala om för sina huvudmän vad de vill höra utan vad de bör få reda på.

Bengt Rösiö

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Mer läsning

Annons