Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Förintelsen får inte glömmas

Annons

I dag hedrar vi Förintelsens offer. Mitt bidrag till den nödvändiga uppmärksamheten blir några minnesbilder från mina besök i tre av Hitlertysklands och nazisternas många förintelseläger.

"De kämpade inte förgäves" står det på en minnesplatta som placerats mitt i det kilometerstora förintelselägret Bergen-Belsen. Måtte vi alla lova att aldrig glömma dessa krematorier, avrättningsplatser, massgravar och de cirka 100000 människor, som efter tortyr och mänsklig förnedring, avrättades fram till lägrets befrielse den 15 april 1945! För då blir dessa människors kamp inte förgäves. Och då skrev inte heller den nederländska flickan, av tysk-judiskt ursprung, Anne Frank, sin berömda dagbok förgäves.

Till Lilla fästningen Terezin, som blev beryktat fängelse och terrornäste för Prags Gestapo, kom de första fångarna i mitten av 1940. Under de kommande fem åren av ockupation av dåvarande Tjeckoslovakien, passerade minst 32000 människor in under fästningens bågformade skylt - Arbeit Macht Frei.

Terezin var för många människor en tillfällig förvaring, varifrån de skickades vidare till andra fängelser, tukthus och koncentrationsläger. Här dog 2500 människor till följd av sjukdomar, dåliga levnadsvillkor, tortyr och direkta avrättningar, fram till befrielsen den 8 maj 1945.

När man går i detta kusliga röda ruffiga betong- och tegelgetto, på lerjorden och kullerstenarna, blir man påmind om att den mänskliga ondskan och förnedringen här helt tycktes sakna gränser. Att passera mottagningskontor, cellblock, avlusningsrum, rakrum, krematorium, massgravar och en 500 meter lång tegeltunnel, ner till avrättningsplatsen, framkallar oerhört starka rysningar och känslor av förtvivlan. Jag har aldrig någonsin konfronterats med byggnader vars väggar, tak, golv och naturrum, har andats så mycket ångest, smärta, lidande och förolämpning av våra mänskliga värden som just här i Terezin. Och lukten verkar ha dröjt sig kvar i väggarna!

I dag och alla andra dagar måste detta ihågkommas, och vi får aldrig glömma de som miste sin mänskliga värdighet och sina liv i Terezin. Och de får inte ha gjort det förgäves.

Om man skall göra något slag gradering av Hitlertysklands alla förintelseläger, så är lägren i polska Oswiecim, eller Auschwitz, som nazisterna döpte om orten till, alla kategorier, de mest avskyvärda av utrotningsanläggningarna. Under 1942 blev just Auschwitz centrum för judeutrotningen i Europa, och här förintades uppskattningsvis 1,5 miljoner människor.

Att i nutid vandra omkring i lägren Auschwitz I och II samt Birkenau, är en mycket omskakande upplevelse. Man kommer lätt in i personliga känslolägen, som är omöjliga att sätta ord på, och som är ytterst svåra att ta sig ur.

Närvaron i Auschwitz/Birkenau förpassar smärtsamt betraktaren tillbaka in i en politisk och militär sfär, där det hos många människor rådde en total brist på respekt för mänskliga värden.

En vandring i kasernerna och dödssalarna, blir också ett känslosamt möte med mängder av tillvaratagna kläder, skor, resväskor och avklippt människohår. Och bland alla svartvita fotografier, stannar jag till inför det av den nyanlända judiska kvinnan, som ovetande om sin framtid blickar bort mot den tyska kameramannen. Snart skall hon som nyanländ långväga tågresenär på denna avlastningsramp, bredvid rader av järnvägsvagnar i Birkenau, möta SS-läkaren, som med sin inövade handrörelse tillåter sig att bestämma över hennes liv och död; till vänster om hon verkar arbetsför eller till höger bort mot gaskammarens Cyklon B, som ej behövd. Valet var hans, ödet blev hennes.

Hur det gick för nazismens utövare och mördare, har många av oss en viss kunskap om, liksom kring miljoner människoöden som mötte död och förintelse och ondskans mekanismer med sin totala brist på mänskliga värden.

De som överlevde blev därmed för oss, efterkommande generationer, levande bevis på denna nazistiska politiska kriminella dårskap och mördande. Men de blev, och är fortfarande genom sin närvaro och sina upplevelser, även en sorts garant för att vi aldrig tillåter oss att glömma. Men kanske än viktigare; att vi skapar en beredskap för att övergreppen aldrig tillåts ske igen.

När vi under den sena hösten 2006 kunde notera att Irans president Mahmoud Ahmadinejad arrangerade en Förintelsekonferens, där man förnekade Förintelsen, känns människors vittnesmål från kriget och förintelselägren som ännu mera angelägna och viktiga, att vårda, bevara, lyfta fram och föra vidare till nya generationer. Att en sådan konferens trots allt äger rum visar på ett nutida religiöst och politiskt dårskap, som till sin omänsklighet, sitt hat och sin propaganda, tycks vila på samma avgrunder som kännetecknade de nazistiska utövarna. Ett religiöst och politiskt tillstånd av så allvarlig natur, att det bör vara en väckarklocka för hela det politiska världssamfundet. De nazistiska stöveltrampen verkar ha fortplantat sig ända ner till Teheran.

När Årets västmanlänning, före detta koncentrationslägerfången Mietek Grocher, och andra överlevare inte längre förmår föra sina erfarenheter och upplevelser vidare, är det en medmänsklig skyldighet för oss alla, att föra deras arv och kunskap vidare till nya generationer. Allt för att hindra att historien upprepas och visa Förintelsens alla miljoner

offer att de inte kämpade förgäves.

Kenth Möller

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Mer läsning

Annons