Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Förlorade Amerikaillusioner

Annons

USA är en nation som blandar yttersta rikedom och förfall; smaklös rikedom och en stank av fattiglukt som inte borde få finnas i världens rikaste land. Jag kom till Amerika första gången i slutet av 1970-talet med helt andra bilder på näthinnan. Jag såg världen genom mitt svenska medvetande, präglat av den goda staten, välfärdsstaten.

Min uppväxttid sammanföll med 1950-talet, möjligen det bästa decennium vårt land någonsin haft. I USA fanns, alldeles i onödan, en svår fattigdom därför att de rika vägrade att dela med sig. Några cents skatt på varje cigarett skulle ha räckt till en fungerande socialvård, men inte ens detta gick att genomföra.

Det var på Reagans tid. Han hade varit guvernör i Kalifornien och en av hans första åtgärder var att tömma mentalsjukhusen och låta de sjuka flyta fritt i samhället. Detta var inte frihet, som det sas, det var förtryck. Jag lärde mig avsky frihetsretoriken. Och de goda bilderna som jag haft med mig trängdes snabbt undan.

Jag reste över nästan hela kontinenten och jag var rätt företagsam på den tiden. Mångmiljardärerna jag träffade gjorde ett odelat brackigt intryck med sin grunda materialism och obildning. Bättre tyckte jag om de fattiga som levde längst ner i Amerikas brunn och i bästa fall hade tak över huvudet.

Men jag vägrade att skapa en idealbild av de fattiga och förtryckta. På samma sätt som alla rika inte automatiskt är korrumperade så är inte heller fattigdom ett adelsbrev på moraliska företräden. Det har vi för övrigt Luthers ord på. Den gamle cynikern var onekligen en god människokännare: "att vara lekamligen fattig gör icke salig, ty man finner mången tiggare, som ber om bröd vid dörren och som är lika högfärdig och elak som den värste domare".

Men på de usla barerna där jag oftast träffade de utslagna och hörde deras berättelser fanns en ärlighet inför tillvaron, en existentiell dimension som Amerika annars hade en viss förmåga att dölja.

Hur ser en medvetandeförändring ut? Tja, mina idealbilder av Amerika rasade som dumpade skrotbilar. Jag lärde mig andra bilder. Jag lärde att det i Amerika fanns ett förakt för sekulära lärare, sådana som lämnat de bibliska sanningarna. Det fanns en djup nostalgi för en uppväxt på landet, som i och för sig föreföll mig tilltalande men den tycktes bestämd av möjligheten att jaga, av motsättningen cowboys och indianer, att köra jeep på småvägar med hund på flaket och gevär på sätet bredvid. Denna nostalgi tycktes handla om the frontier, den gräns dit civilisationen nådde stegvis, oberörd av böcker och kultur - orörd av vad Huck Finn felstavade Sivilization.

Jag vet få ting som är föremål för så många skiftande omdömen som USA och dess roll i världen. Kanske kan man våga påståendet att få nationer litar så starkt på sina myter och signifikanta händelser. Amerika var rent av ett land som uppfanns innan det upptäcktes. Det var med andra ord ett land som behövdes, att längta till, att förlägga sina utopiska drömmar i. I Platons skrifter finns hänvisningar till ett förlorat land bortom dåtidens kända värld, och i åtskilliga legender omtalas ett paradis väster om Irland.

Det var, kort sagt, en desillusion av stora mått att se att Amerika inte var ett paradis. Å andra sidan; vilka paradis är utan ormar? Jag skrev en bok om de människor jag träffat och deras ofta bristande framgång i det amerikanska samhället. Alla Sveriges vänstertidningar älskade min bok; recensioner och reportage flödade. Jag erbjöds gång på gång att vara med i olika tv-program och jag kan verkligen rekommendera en ung författare som vill synas i medierna: skriv en USA-fientlig bok! Aftonbladet och Dagens Nyheter kommer att älska den!

Men att jag var besviken på hur Amerika behandlade sina fattiga var ju inte samma sak som att jag hatade USA. Jag fick vänner jag egentligen inte ville ha. I synnerhet kommunister tyckte naturligtvis om min bok. I något allmänt skall på Amerika ville jag inte stämma in. USA:s president var ingen skurk i samma division som Gaddafi, Arafat, Saddam Hussein, vilka alla på olika sätt kramades av Palme och Lennart Bodström, av Sten Andersson och Olof Lagercrantz och i deras efterföljd av hela den politiskt korrekta och okorrekta vänstern.

"Ayatollornas Iran byggde", enligt Palme, "med pedantisk noggrannhet upp sina demokratiska institutioner". Detta sade han sedan prästerna inlett sitt skräckvälde och påbörjat avrättningarna. Palme var förgapad i olika arabstater men sade såvitt vi vet aldrig ett ord om terrorismen eller det fanatiska hatet mot Israel. En moralisk upplösningsprocess spred sig som en präriebrand inom Sveriges journalist- och författarkår. Det var inte längre sanningar man försökte förhålla sig till utan fastmer till det politiskt korrekta. I dag undrar jag vilka skador epoken Palme och hans eftersägare, och i deras kölvatten lakejerna bland författare och konstnärer, har åsamkat Sverige.

ANDERS JOHANSSON

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Mer läsning

Annons