Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

FP: Privat drift av vård och skola gynnar anställda och medborgare

I Sverige råder enighet om att vård och skola ska finansieras via skatterna.

Annons
Säg ”aaaa”. För inte så länge sedan var det fullständigt omöjligt att tänka sig att driften av vård och skola kunde skötas av privata utförare, skriver Göran Landerdahl.

För inte så länge sedan var det fullständigt omöjligt att tänka sig att driften av vård och skola kunde skötas av privata utförare, till exempel av driftiga sjuksköterskor och läkare eller lärare.

När möjligheterna har getts, diskuteras sällan fördelarna, nämligen att konkurrens ger bättre service och mer vård och utbildning för pengarna samt att vård- och skolanställda ges en reell möjlighet att välja arbetsgivare. Vidare att utveckling av vårdformer och utbildning blomstrar vid en mångfald av utförare, vilket gynnar medborgarna som faktiskt konsumerar vården.

Attackerna mot vårdvalssystem och friskolor sker dock med jämna mellanrum särskilt från vänsterpartister. Argumenten brukar då vara att demokratin (läs: politikerna) får mindre att säga till om beträffande den praktiska hanteringen på vårdcentraler och skolor.

Solveig Ingemarsson (S) tog i en debattartikel den 24 september upp den andra huvudfåran i kritiken mot att driften av vård och skola sker i privat regi. Hon hävdar att makten över vård och skola flyttas över från folket till kapitalet och kryddar det hela med att vård- och skolföretagen blivit mer internationella och att flera ägs av ”osynliga ” kapitalförvaltare som tar ut ”övervinster”. Dessa vinster, hävdar hon, läcker dessutom ur landet eftersom ägarna är internationella.

Huvuddelen av Ingemarssons resonemang vilar på att de privata utförarna kan göra som de vill. Vad hon missar är att uppdragsgivare – landstingen och kommunerna – vid upphandling och avtalsskrivande sätter ramverket för hur vårdcentralen, äldreboendet och skolan ska drivas. Genom ramverket finns kvalitetskrav och bemanningsrutiner som ska följas. Det åligger dessutom utförarna att rapportera avvikelser och kontroll sker av att kvalitetskraven och rutinerna följs.

Den kritik Ingemarsson riktar mot systemet är därför en kritik mot uppdragsgivarna, det vill säga landsting och kommun. Är vården och undervisningen inte enligt avtalet, ska det allmänna gripa in. Gör de inte det, så kan man inte skylla på systemet.

Makten över vården och skolorna har den som handlat upp, inte den som utför. Det är inte annorlunda att reagera mot en misskött privat skola än mot en offentligt driven skola. I båda fallen måste den som beställt ta sitt ansvar. Ger verksamheten ”övervinster”, är det något som brustit i upphandlingen – priset är för högt eller innehållet i tjänsterna för lågt. Med ett strikt bemanningskrav är det i princip omöjligt att göra övervinster, såvida inte effektiviten är väsentligt mycket högre hos en privat utförare än hos det allmänna.

Den andra delen av resonemanget är strikt nationalistisk och innebär i realiteten att utlandsägda företag inte ska få göra affärer med det allmänna. På annat sätt kan inte tolkas missnöjet att utlandsägda bolag via dotterbolag driver vård och skola i Sverige på det allmännas uppdrag. Menar verkligen Ingemarsson att vi ska bryta mot EU:s grundläggande principer om fritt utbyte av kapital och tjänster?

Ingemarssons tankar om en översyn av effekterna är i och för sig vällovlig, ty det finns mycket att göra hos kommuner och landsting i effektivisering av upphandlingar och kontroller av att ingångna avtal följs.

Däremot har vi svårt att förstå att systemet som sådan – rätt skött – får de effekter hon anger utan att också ”kasta ut” fördelarna i forma av bättre service och mer för pengarna samt en reell frihet för särskilt kvinnor att välja arbetsgivare.

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Mer läsning

Annons