Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Från en tid som flytt

Sven-Åke var sladdbarn. Lite äldre än jag, tafflig och rätt svag i skolan men otvivelaktigt min bästa kamrat. Vi bodde i en västsvensk småstad i början av 1930-talet, medelklass.

Annons
Fanns inte då. Det var den generationen som skapade Sverige, inte vi. Telefonen, separatorn, kullagret, demokratin och välfärden – allt detta som vi i dag tar för givet, det fanns inte då. FOTO: SCANPIX

Min pappa var veterinär, hans var matteadjunkt vid samrealskolan. Våra föräldrar kände varandra och umgicks ganska mycket, på den tidens sätt. Middagar var det aldrig tal om, bara eftermiddagskaffe eller kanske att vi tog båten och hälsade på dem i deras sommarstuga tvärs över viken.

Jag minns ju föräldrarna. Pappan, Eberhard, var ganska stilig med grått skägg, mamma Vendela lite lunsigare. Hon var finlandssvenska, spelade piano och tyckte väl mestadels som sin man som var tysklandsvän, en av de många som ännu inte fattat vad Hitler var för en figur. Deras värderingar var som hos de flesta i 1930-talets inkrökta småstäder.

Våra pappor gled så småningom ifrån varandra, på grund av politiken. Min mamma hade föga till övers för Vendela och lät mig förstå det. Jag blev matad med yrliga kommentarer och minns henne än i dag som en tung, trög tant med sjungande finlandssvenska och basedowskt utstående ögon.

När jag var 13 år flyttade både de och vi. Sven-Åke och jag skrev något enstaka brev till varandra och lite hörde jag om honom ryktesvägen. Någon riktig fason blev det väl aldrig på honom och han dog tidigt.

Men så för någon tid sedan ringde sonen till Sven-Åkes äldre bror som hade hittat en bunt gamla brev som Vendela skrivit. Han skickade ett par av dem till mig, och de var de mest underbara brev! Vendela skrev till sin dotter om sitt liv, förnöjsamt och vänligt, med stor empati och med glädje över enkla framsteg som när Eberhard hade lärt henne lite matte.

Och hela min barndomsmiljö stod åter framför mig. Krigsårens fattigdom, det beskedliga skvallret, vilsenheten inför en ny tid men samtidigt Vendelas glädje över musiken. Hon gav skolbarn pianolektioner och för pengarna kunde hon köpa noter. Detta var ju ett halvsekel före elektroniken.

Plötsligt upptäckte jag att hela min bild av Vendela varit fel, falsk och skev, att jag totalt misskänt henne eller rättare sagt,att jag aldrig begripit mig på henne.

Detta är ju en ganska banal historia men likväl har den lärt mig en del. En sak är förstås att man i kanske ett helt liv kan dra med sig förutfattade meningar som man matats med och som i en barnhjärna rotar sig fast tills något annat plötsligt dyker upp och visar att man haft fel.

Det andra är att gamla brev ger oss en insikt som vi eljest inte får. Jag har läst hundratals släktbrev, ofta formulerade utifrån den kärvt högtidliga prosan i Karl XII:s bibel, skrivna av människor som verkligen unnar sig mödan att uttrycka sig i skrift, bland annat därför att de slapp tv och därför hade gott om tid.

Det tredje är att livet i denna bigotta, stagnerade stad trots allt inte var så tokigt även om en resa till Thailand skulle ha tett sig lika orealistisk som en färd till Jupiter.

Vendela gjorde ett taffligt försök att per annons sälja ”sortiment”, en gottköps-förpackning som kunde glädja små barn, och när Sven-Åke fyllde elva år fick han en sådan, och dessutom en enkrona av pappa. I dag har ett svenskt barn i genomsnitt 537 leksaker.

Det fjärde är det mest obegripliga: Det var dessa människor som byggde vårt Sverige. De var trångsynta, okunniga, oerfarna och hade ännu aldrig behövt uppleva nutidsmänniskans dilemma, när magistern säger en sak och prästen en annan, om Skapelsen, änglar, Darwin och sådant. De levde sina blygsamma liv, uppfostrade sina barn och var nöjda med litet.

I dag kan jag ju se på video men för att göra det måste jag förutom apparaten ha två fjärrkontroller – tre om jag har box – och det räcker inte som förr med knappar för på, av, spela, backa och framåt utan jag har dessutom 45 knappar utan att ha en aning om vad de skall användas till. Men jag kan väl fråga barnbarnen.

Ändå var det den generationen som skapade Sverige, inte vi. Telefonen, separatorn, kullagret, demokratin och välfärden – allt detta som vi i dag tar för givet, det fanns inte då.

Det var sådana som Eberhard och Vendela som skapade den trägna miljö som kom att ändra Sverige. Att läsa de gamla breven från mina barndomsår får mig att åter en gång inse att vi kanske inte alltid har skäl att vara så stöddiga som vi är.

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Mer läsning

Annons