Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Frilansskribent: Var gömmer vi alla våra äldre?

Annons
Solo i solen. I Sverige är det inte så vanligt att grupper av äldre bara håller till i en park eller andra allmänna platser, skriver Michele Jimènez.

Mitt knä gjorde ont, så jag beslöt att låta resten av familjen gå upp i ett av de medeltida tornen i San Gimignano i Italien. Trots att det bara var juni sken eftermiddagssolen så varmt att jag sökte upp en skuggig plats för att sitta. Tvärs över gårdsplanen fanns ett av dessa ” ytor” man ofta ser på allmänna torg i Italien – ett område med tre väggar som är vänt mot torgplatsen och ligger under första våningen på någon medeltida byggnad. Jag gick in, lutade mig mot den stenbänk som gick utefter rummets väggar och väntade.

Några minuter senare kom ett par vithåriga äldre med trädgårdsstolar av aluminium in och satte sig ned. Snart anslöt sig fler, och det dröjde inte länge förrän jag satt mitt ibland en grupp äldre italienare som fördrev tiden en sommareftermiddag. Åtminstone en hade tagit med en kaffetermos. Det var helt klart en daglig rutin, men ingen verkade störd av att ha en turist mitt ibland sig. Kanske får man vänja sig vid sådant om man bor i San Gimignano?

Jag har upplevt liknande händelser i södra Frankrike. Vi promenerade i en stadspark när en grupp äldre kvinnor och män samlades för att spela boule. Jag hade hört att det var vad äldre människor gjorde i Frankrike, och blev glatt överraskad av att det stämde i verkligheten.

Jämför det med en dag i ett badhus i Sverige. Jag duschade när en kvinna som måste ha varit åtminstone 80 år kom in i duschrummet och tog av sin baddräkt. Löst skinn hängde ned både från ryggen och från ändan. Hon var inte tjock, bara gammal. Två attraktiva tonårstjejer kastade blickar på henne och flinade. Men jag var full av beundran för kvinnan. Jag hoppades att jag skulle vara lika pigg när jag är över 80 år och kunna simma i ett stor allmän simbassäng full av hojtande barn, uppmärksamma föräldrar och självupptagna tonåringar.

I Sverige och i min amerikanska hemstat Minnesota ser man inte så ofta äldre människor offentligt tillsammans. Även under en vacker sommardag i Stockholm eller Minneapolis är det inte så vanligt att grupper av äldre bara håller till i en park eller andra allmänna platser. Var ”gömmer” sig de äldre, eller snarare, var gömmer vi dem? Varför ser vi inte fler äldre ute på vift i Sverige och i Minnesota?

I slutet av 1960-talet bodde min familj på samma gata som en italiensk-amerikansk familj, där morföräldrarna bodde hos familjen. De hade en liten lägenhet på husets andra våning och ibland såg jag dem pyssla i trädgården eller sittande i vardsgrummet på bottenvåningen. Jag var förbluffad över att se far- eller morföräldrar boende i samma hus som barnens familj. Det var första och enda gången jag såg det som barn.

Jag har inte tänkt så mycket på vilket liv jag vill leva när åldern tar ut sin rätt, men som de flesta vill jag inte bli en ”börda” för mina barn. Men vad är en börda, när blir man det och vem bestämmer det?

Är det inte dags för politiska åtgärder som stödjer familjer av alla sorter och storlekar, inklusive flergenerationsboende för dem som så önskar?

När jag bodde i Minneapolis brukade jag passera en byggnad, som nog var ett äldreboende eller ett serviceboende, varje dag till och från arbetet. På framsidan stod följande uttalande till daglig påminnelse: Alla blir vi äldre.

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Mer läsning

Annons