Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Funktionshindrades rätt - och kvinnors!

Annons

Det är anmärkningsvärt att iaktta hur debatten förs från framför allt feministhåll. Utgångspunkten är ständigt ett manligt perspektiv kontra ett kvinnligt. Precis som om det vore självklart.

Gudrun Schyman driver på med jämförelser med talibaner och förordar kurser i kvinnligt självförsvar. Hur självklart är det om en kvinna attackeras av en knivbeväpnad man? En expert på jiujitsu sade:

- Det bästa försvaret är att springa bra.

Andra kvinnliga kyrkliga debattörer försöker påvisa diverse komplex hos kyrkofäder och kvinnoprästmotståndare. Hur fruktbart är det?

Jag skulle vilja anlägga ett helt nytt perspektiv från min erfarenhetsvärld. När man levt ett helt liv med funktionshindrades brist på rätt och mött oceaner av axelryckningar och undanflykter blir man antingen apatisk eller försöker man finna andra vägar till att motivera en förändring. Den enda fruktbara förändringen till ett nytt tänkande står i Matt 12:15-21: "Han skall inte träta och ropa, och ingen skall höra hans röst på gatorna. Han ska inte bryta av det knäckta strået eller släcka den rykande veken, utan han skall en dag föra rätten till seger. Och hans namn ska ge folken hopp."

Det handlar här om samhällets problembarn, de svagaste i samhället. "Att idioten skulle vara en viktigare person än nobelpristagaren och ett dödssjukt barn betydelsefullare än generalen, förefaller svårare att acceptera, även i kristenheten. Omsorgen om det brutna röret och den rykande veken hör hemma i ett annat rike än det som bygges på vanlig jordisk rättvisa. Här möter vi drömmen om nya himlar och en ny jord, där Gud ska avtorka alla tårar." (Olov Hartman)

Det är kanske utopiskt att tro att man i en svensk kommun eller i svensk kvinnodebatt skulle kunna anlägga ett nytt perspektiv på de svagares rätt i samhället. Och ändå dristar jag mig att tro, att om man överallt i samhället började all planering och all debatt med utgångspunkt i de svagastes behov, då skulle det inträffa en revolution!

All stadsplanering skulle börja med deras behov och man skulle fråga efter de funktionshindrades mening eller de anhörigas. Omsorgen om de svaga i samhället skulle stå i centrum hos varje människa. Deras boende, deras elementära behov av arbete, sysselsättning och rekreation skulle vara det centrala hos ung och gammal, hos politiker och präster, hos generaldirektörer och arbetare, hos feminister och RFSL:are.

Jag tror att resultatet också skulle bli att man också började respektera kvinnors rätt och integritet. På något sätt skulle detta perspektiv lyfta fram helt nya frågor och helt nya lösningar i samhället. Vi skulle slippa se det ömkliga politiska spelet i riksdag, kommun och landsting, där solidariteten följer de manliga och urgamla värderingarna, som också kvinnorna slentrianmässigt följer.

Vid ett studiebesök i Mora på en gruppbostad, fick vi uppleva hur några föräldrar till autistiska ungdomar, i samråd med en arkitekt, arbetat fram en lösning på en gruppbostad. Miljön var idyllisk med närhet till vänligt sinnade grannar. Var och en fick en lägenhet efter sina behov, en personal, vald med omsorg, ett bubbelbad, bastu och rekreationsrum för omedelbara behov och en central handledare som hade rätt att ingripa konstruktivt vid behov.

- Mamma, hur länge ska jag bo här?

- Du ska bo här hela livet!

- Ska jag bo här hela livet?

- Ja, min vän, hela livet!

Vad säger Åke Hillman, Ulla Persson, Mats Ericsson och alla andra makthavare? Är detta ett perspektiv att tänka på för framtiden? Och vad säger biskopen i Västerås stift? När börjar revolutionen i kyrkan? Då kanske medlemstalet börjar öka igen, när man ser vad som händer med skattepengarna.

TORSTEN HOBER

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Mer läsning

Annons