Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Går det fortsatt att lita på våra myndigheter?

Annons

Har Försäkringskassan inte haft koll på utbetalningar till oseriösa personer och företag?

Ett vanligt återkommande konstaterande i samhällsdebatten är att klyftorna vidgas och fördjupas. På vänsterkanten brukar det heta att Sverige håller på att glida isär eller ännu hellre att landet slits itu. Även röster från oppositionen och från mer neutrala källor hänvisar ofta till trenden att skillnaden mellan de som har jobb och de som inte har det ökar.

Mycket av detta kan jag hålla med om, men tycker mig också se ett annat fenomen som jag skulle vilja beskriva som att Sverige håller på att vittra sönder inifrån. En styrka i den positiva samhällsutvecklingen med klassutjämning, rättvisa och ekonomiskt välstånd vi har haft efter andra världskriget, har bestått i våra oväldiga och kompetenta myndigheter och institutioner.

Dessa har letts och befolkats av chefer och tjänstemän, som utan krav på egen vinning, har fungerat som de styrandes verktyg. De har inte enbart varit den politiska maktens lydiga redskap utan också agerat utifrån eget engagemang och med rättskänsla som drivkraft. Tilliten till myndigheterna har varit kittet som har hållit samman samhället. Detta kitt vittrar nu ned bit för bit.

Några exempel:

En läkare som brustit i kompetens eller som till och med har utsatt patienter för övergrepp fortsätter i sin roll och hoppar från den ena vårdcentralen till den andra, från ett sjukhus till ett annat. Utan att Socialstyrelsen ingriper. Trots anmälningar blir ärendet liggande obehandlat eller av annat skäl utan åtgärd.

När det framkommer att såväl elever som lärare fuskar med skolans nationella prov, visar det sig att Skolinspektionen känt till det men inte agerat. Vi har inte fått några instruktioner från regeringen i den riktningen säger man (vore inte det för övrigt ministerstyre?) och så låter man det fortgå tills Uppdrag Granskning eller någon annan vaken granskare tar upp det i medier.

Sedan forskare har funnit att den gamla modellen med medlare i mobbingsituationer i skolan inte fungerar så som man trott, utan tvärtom kan vara kontraproduktiv, har inte Skolverket följt upp om lärare och skolledare tagit till sig denna nya kunskap eller om de fortsätter i gamla spår. Nej, vi har inte gjort det. Vi gjorde den bedömningen, säger myndighetens talesperson utan darr på rösten.

Försäkringskassan har inte haft koll på utbetalningarna till oseriösa personer och företag som tillskansat sig miljarder för fejkade assistanstjänster till personer med funktionshinder. Tro inte att Försäkringskassan inte känt till det. Man har vetat, men blundat eller kanske saknat handlingskraft.

Och så har vi ju polisen, som trots resurstillskott klarar ut allt färre brott, inte bara de grova våldsbrotten utan också och kanske framför allt vardagsbrottsligheten. Kanske den allvarligaste rubbningen av välkända stöttepelare.

Riksrevisionen, som borde ligga i toppen av näringskedjan fick till sist bytas ut efter grav misskötsel och i Fastighetsverket har det gått ett steg längre till rena korruptionen.

För att inte nämna kommuner och landsting. Där är kanske inte varje brist i myndighetsutövningen lika dramatisk, men summerat mellan alla kommuner blir bristerna ansenliga.

Varför gör då myndigheterna så mycket fel, när de gör något alls? Varför sköter man inte uppgiften att kontrollera och inspektera? Är det rätt och slätt bekvämlighet, längtan efter att gå från jobbet på fredag efter lunch? Eller är det rädslan att göra fel, om man tar tag i något? Ja, inte vet jag, men mycket allvarligt är det, när vi inte längre till fullo kan lita på våra myndigheter. Och utan all tvekan ligger yttersta ansvaret hos politikerna i dessa dagar med debatt om vår självbild, kan detta vara något att fundera på.

Ulf Hedman

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Mer läsning

Annons