Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Girighetsskatten behövs

Annons

Den moderata kommunpolitikern Stefan Lindh har i en debattartikel tillskrivit mig åsikter som jag inte har. Jag har inte visat mig oförstående för det privata ägandets betydelse som drivkraft för företagande och entreprenörskap. Jag har ingen annan åsikt än Stefan Lindh, då det gäller duktiga företagares bidrag till vårt välstånd genom att de utvecklar sina företag och skapar arbetstillfällen.

Det blir en märklig debattsituation när han argumenterar mot åsikter jag inte framfört. Jag är mycket positiv till startandet och utvecklandet av små och medelstora företag och har som ordförande för Västmanlands kooperativa utvecklingscentrum medverkat till startandet av ett 100-tal småföretag - främst kooperativa - inom den sociala ekonomin som är den procentuellt sett starkast växande sektorn i Europa. Jag anser att det är på de små och medelstora företagen och ett levande entreprenörskap vi måste bygga de mesta av tillväxt och sysselsättning i det framväxande nya samhället.

Jag anser att högre skatt på inkomster över 1,8 miljoner om året är en tillväxtfråga. Avsikten med 1991 års skattereform var att 85 procent av inkomsttagarna endast skulle betala kommunalskatt, vilket i dag innebär att först vid inkomster över 26 000 kronor i månaden får man betala statsskatt på 20 procent.

För att komma till rätta med de kraftiga budgetunderskotten efter de borgerliga regeringsåren 1991-1994 så infördes en så kallad värnskatt på ytterligare 5 procent för inkomster över cirka 39 000 kronor i månaden. Jag föreslår ytterligare en nivå, det vill säga 30 procent i statsskatt på inkomster över 150 000 kronor i månaden. Det är ändå runt 15 procent lägre skatt än vad höginkomsttagarna betalade före skattereformen.

Eftersom statliga skattenivåer tydligen skall ha ett namn har jag föreslagit det kontroversiella namnet "girighetsskatt". Därför att över en viss nivå tycks hela livet bara handla om pengar, och jag tror att det skulle vara bra för många höginkomsttagare själva om de slapp att drabbas av denna "sjukdom".

Enligt LO:s rapport till den nyligen hållna kongressen så tjänar de högsta cheferna i näringslivet drygt 30 industriarbetarlöner, runt 600 000 kronor i månaden. Det är en större skillnad än någonsin tidigare, och de kan naturligtvis inte konsumera sådana inkomster på ett förnuftigt sätt, utan det blir att sitta framför dataskärmar och placera sitt överflöd eller hitta på resultatredovisningar som medför hög bonus eller höga pensioner.

Det här anser jag vara en viktig tillväxtfråga, därför att deras girighet drabbar företagen. När ABB har skadeståndskrav för det inköpta asbestföretaget Combustion Enginering på 10 000 miljoner dollar och detta ger direktörerna själva pensioner på 1 400 miljoner kronor, så drabbar det ABB som måste sälja ut företag, avskeda folk och pressa de kvarvarande tjänstemännen och arbetarna till bristningsgränsen. När Ericson beslutade flytta sitt huvudkontor till London för att ledningen kan få lägre skatt, var det en dumhet som kostade företaget närmare 10 000 miljoner i onödan. När Skandiadirektörerna på några år genom bonusprogrammen Sharetracker och Wealthbuilder plockade ut nära 5 000 miljoner kronor till sig själva kan man tala om förskingring av försäkringstagares pengar.

Detta är exempel på tre av våra mest betydelsefulla företag som var på väg att knäcka både sig själva, de anställda och många småföretagsentreprenörer. Det tyder inte på att privata ägare står för någon långsiktighet precis.

I det framväxande kunskaps- och IT-samhället kan inte inkomst- och förmögenhetsklyftorna vara så stora som i dag. Det finns inga rationella motiv för detta. En jämnare fördelning av inkomster leder till en högre privat konsumtion, eftersom det mer än någon annan åtgärd ökar efterfrågan på för människor viktig konsumtion.

Lagen om avtagande marginalnytta går ut på att ytterligare en enhet av någonting alltid är mindre värd för individen än den föregående enheten. Har man en miljon är en tusenlapp inte mycket att hurra för, medan för den som bara har hundra kronor är en tusenlapp rena himmelriket. Pengar gör alltid mer nytta för den som har lite än för den som har mycket. Det ökar efterfrågan på produkter och detta är viktigare än något annat för företagen. Viktigare än sänkta skatter, mindre krångel eller större frihet att avskeda folk, som moderaterna vill. I dagens diskussion är det som om denna enkla grundläggande sanning kommit bort.

Det är med pengar som med dynga. De gör mest nytta när de sprids! ROLAND SUNDGREN

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Mer läsning

Annons