Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Grön tankesmedja: EU spelar högt om klimat

Direkt efter den senaste förhandlingsomgången om klimatet i Barcelona i november deklarerade Fredrik Reinfeldt, i rollen som EU:s ordförande, att det inte blir något klimatavtal i Köpenhamn.

Annons
Kolkraftverk en miljöbov. Protester mot ett kolkraftverk i Storbritannien.foto: scanpix

Varför har EU och Reinfeldt så bråttom att deklarera ett misslyckande i Köpenhamn? För att förstå detta, och vilka negativa konsekvenser det får, krävs en djupare inblick i klimatförhandlingarnas två parallella avtalsprocesser, som media ofta missar att klargöra skillnaden mellan.

Den ena äger rumVarför har EU och Reinfeldt så bråttom att deklarera ett misslyckande i Köpenhamn? För att förstå detta, och vilka negativa konsekvenser det får, krävs en djupare inblick i klimatförhandlingarnas två parallella avtalsprocesser, som media ofta missar att klargöra skillnaden mellan.  inom ramen för Kyotoprotokollet, där endast världens rika nationer (exklusive USA) förhandlar om fortsatta utsläppsminskningar i en andra åtagande-period fram till 2020. Den andra äger rum inom ramen för Klimatkonventionen, där både rika länder och utvecklingsländer förhandlar om att globalt nå minskningar om 25-40 procent till 2020. Den färdplan som dessa konventionsländer undertecknade på Bali 2007 var en politisk utfästelse att nå detta mål i Köpenhamn. Tanken var alltså att dels nå ytterligare överenskommelser om utsläppsminskningar för världens rika nationer, och parallellt förhandla fram minskningar för resten av världen förutsatt att de lovas fullgott ekonomiskt stöd från i-länderna.

Genom att släppa Kyotoprotokollet, det enda legalt bindande avtal som hittills finns, och samla alla världens länder under samma avtal, försöker i-länderna minska den egna ansvarsbördan. Man skyller bland annat på att USA:s ställningstaganden inte hinner bli klara i tid. Detta gör de fattiga nationerna är ursinniga – med all rätt. Utvecklingsländernas utsläpp är historiskt sett endast en bråkdel av våra, och deras möjlighet att både minska utsläppen och fattigdomen är mycket liten. De rika länderna har inte levt upp till löften om ekonomiskt stöd för omställningen av energisystemen i utvecklingsländer, och heller inte levererat vad man åtagit sig i Kyoto. I nuläget är det därför helt förklarligt och välmotiverat att dessa utvecklingsländer inte gör utfästelser om utsläppsminskningar.

I ilska över i-ländernas ovilja att göra tillräckliga utfästelser marscherade de afrikanska delegationerna ut från Barcelonamötet i början av början av november detta år. Utvecklingsländernas representanter fördömde i-ländernas låga ambitionsnivå och ovilja att nå ett juridiskt bindande avtal i Köpenhamn. Åtminstone 135 av världens länder vill ha ett sådant avtal. Det är ett hån mot alla dem att Reinfeldt så kategoriskt avfärdar möjligheterna att nå dit.

Utvecklingsländerna är beredda att göra utfästelser så snart de ser ett substantiellt stöd från de rika länderna. Att innan slutförhandlingarna påbörjats göra Kyotoprotokollet till ett skal utan innehåll fördjupar förtroendeklyftan mellan rika och fattiga nationer och försämrar Sveriges anseende hos utvecklingsländerna. Trots detta har Reinfeldt mage att fortsätta ge sken att man driver på för ambitiösa klimatmål.

Tidsperioden fram till 2020 är kritisk. Om inte utsläppen av växthusgaser kulminerar senast år 2020 är risken för mycket allvarliga effekter av klimatförändringen överhängande. Det tog tio år att få Kyotoprotokollet att träda i kraft – hur lång tid skulle krävas för ett avtal som ska omfatta alla nationer? Att i detta läge frångå möjligheten att förlänga och utveckla Kyotoprotokollet vore ett oerhört misslyckande.

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Mer läsning

Annons