Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hans Liliegren: Strejk inget bra vapen i den offentliga sektorn

Vårdförbundets strejk är inne på sin tredje vecka och totalt strejkar nu 7500 av förbundets medlemmar, de flesta sjuksköterskor.

Annons

Jag avser inte att ifrågasätta det rättmätiga i deras lönekrav utan vill istället diskutera de medel som används för att uppnå målet.

Väpnad kamp, det vill säga strejk och lockout, är sedan länge etablerade vapen när arbetsgivare och löntagare inte kan komma överens vid förhandlingsbordet. Det är ett sätt för parterna att tillfoga varandra ekonomisk skada och därigenom öka intresset för att nå en uppgörelse.

När strejkvapnet tillgrips finns normalt två mycket viktiga återhållande faktorer:

* Arbetsgivaren lider betydande ekonomisk skada vid en lång konflikt och tvingas därigenom tillbaka till förhandlingsbordet för att rädda det som räddas kan.

* De strejkande löper en betydande risk att bli av med arbetet om strejken blir för långvarig och företaget därigenom drivs till konkurs.

Båda parter har alltså ett starkt incitament att komma överens och avsluta konflikten så fort det bara går. I den nu pågående konflikten saknas båda ovan nämnda återhållande faktorer. I stället är det så att arbetsgivaren (Sveriges kommuner och landsting) snarast sparar pengar på konflikten och de anställda löper ingen risk att bli av med arbetet. Arbetsgivaren går inte i konkurs.

Kort sagt: strejkvapnet fungerar inte vid konflikter på den offentliga arbetsmarknaden. De som drabbas av konflikten blir enbart tredje man i form av vårdbehövande, det vill säga de strejkandes "kunder". Opinionsundersökningar visar fortfarande på ett stort stöd från allmänheten. Så brukar det faktiskt se ut när det gäller vårdpersonal. Frågan är bara, hur länge kan man räkna med stöd från dem man slår på?

Risken är uppenbar att strejken blir långvarig och att den för vårdförbundets del resulterar i en tom strejkkassa samt besvikna och frustrerade medlemmar.

Varför blir det nu så här? Ja, en stor del av förklaringen kan stavas monopol. Kommuner och landsting har ju i stort sett monopol på vårdtjänster. Alternativ och därmed konkurrens saknas i allt väsentligt. Vårdpersonalen kan inte byta arbetsgivare när man är missnöjd med lönen och de vårdsökande kan inte vända sig till någon annan leverantör när den ordinarie fallerar, vilket ytterligare understryker det absurda med strejk inom monopolverksamhet.

Avsaknaden av alternativa arbetsgivare är ju generellt en klart hämmande faktor vad gäller löneutvecklingen för de offentliganställda. Varför skall arbetsgivaren höja lönen, när han vet att han ändå får behålla sin personal? Det finns ju oftast inte något alternativ för den anställde?

En ökad privatisering inom vårdsektorn skulle medföra:

* ökad valfrihet för de vårdanställda,

* ökad valfrihet för kunderna, det vill säga för dig och mig,

* press på arbetsgivaren att erbjuda konkurrenskraftiga löner.

En utveckling i ovan skisserad riktning skulle vara till gagn för de vårdanställdas liksom alla offentliganställdas löneutveckling. All verksamhet inom kommuner och landsting kan inte ha privata alternativ, men varje steg i denna riktning skulle öka de offentliganställdas möjlighet att få marknadsmässiga löner.

Hans Liliegren

Västerås

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Mer läsning

Annons