Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Har vi lärt oss något av Christer Petterssons död?

Annons

Christer Pettersson har avlidit 57 år gammal, efter ett helt liv av asocialitet, brott och missbruk. Världsberömd blev han som huvudmisstänkt för mordet på statsminister Olof Palme. Han fälldes i tingsrätten men frikändes i hovrätten. Alltjämt förekommer han som central gestalt i spekulationer om att han ändå skulle ha varit mördaren. Sannolikt får vi aldrig veta sanningen.

"En tragedi" sade statsminister Göra Persson om Christer Petterssons liv. Så var det förvisso för Petterssons egen del, men minst lika mycket även för folkhemmets.

Ty oavsett om Pettersson var inblandad i Palmemordet eller ej visar hans livsbana på hur oförmöget vårt samhälle blivit under de senaste årtiondena då det gäller att förebygga och hejda drogmissbruk.

Pettersson kommer att gå till historien som ett av det sena 1900-talets sorgesammaste exempel på hur fullständigt både kriminalvården och nykterhetsvården misslyckats med att hejda en allt mer asocial utveckling hos en farlig individ.

Så långt vi kan pussla ihop Petterssons liv av alla medieuppgifter kan vi se att han tidigt var avvikande och svåranpassad. Troligen skulle han i dag ha klassats som ett så kallat bokstavsbarn med barnpsykiatrisk diagnos som Damp eller liknande. Hela hans vuxna liv utmärktes av brott och missbruk. Pettersson dog i samband med drogintag. Han slog i skallen under ett alkoholdelirium och avled av en hjärnskada.

Petterssons liv var unikt genom att polisutredningar och massmediaspektakel förvandlade hans sista 15 år till en makaber cirkus. Han var dock inte unik som svårt störd missbrukare. I dag räknar officiella uppskattningar med omkring 35 000 tunga narkotikamissbrukare. Av dem har omkring 20 procent så svåra psykiska störningar att de direkt borde få omfattande psykiatrisk vård.

Ytterligare 20 procent anses ha en mindre grad av psykisk störning men ändå vara i behov av psykiatriska insatser. Nu senast har Mijail Mijailovic, som dömts för mordet på Anna Lindh, visat sig tillhöra samma grupp våldsbenägna psykiskt störda missbrukare. Även han har visat sig vara ett typiskt misskött missbruksärende, en drogpåtänd laddad mina som kunde explodera med grovt våld när som helst.

Till denna grupp tunga narkotikamissbrukare kommer minst lika många djupt störda och svårt skadade alkoholmissbrukare. Vi har alltså tiotusentals missbrukare som är allt för psykiskt sjuka för kriminalvården, alltför svårt drogberoende för psykiatrin och alltför kriminella för narkomanvården.

Frågan är nu hur det kunnat gå så här? Socialmedicinaren Nils Bejerot, som i rollen av psykiatrisk rådgivare åt Stockholmspolisen såg tusentals svårt utsatta människor ur dessa grupper, talade redan för 25 år sedan om en "systemproducerad" ökning av drogmissbruket i vårt land. Därmed menade han att just de åtgärder, system och instanser som tillkommit för att hantera missbruket på grund av okunnighet, ovilja och opportunism bidragit till att öka drogproblemen.

Som viktiga orsaker såg han bland annat en ultraliberal hållning till missbruket - att i det enskilda fallet "vänta och se" allt för länge tills "vårdmotivationen" inställer sig. Ur det perspektivet blir Petterssons liv och död ett övertydligt exempel på systemets oförmåga.

Bejerot såg tidigt hur folkhemmet, trots alla satsningar på generell välfärd, inte skulle kunna hantera missbruk, brott och psykisk sjukdom utan tidiga och konsekventa ingripanden.

Sedan Bejerot gick bort 1988 har missbruket bara ökat. Dessutom har den slutna psykiatrin avvecklats till stora delar. Polisen har nedrustats, inte minst inom den specialiserade narkotikabekämpningen.

Nu har vi kommit så långt att ambulanspersonal inte vågar ge sjukvårdande insatser - som kan vara livräddande - åt svårt skadade människor vid misshandel bara för att polisen inte har resurser att snabbt rycka ut och skydda dem.

Uppenbarligen har vi inte lärt något av Petterssons liv och leverne, trots att det under långa perioder utspelade sig närmast i direktsändning inför våra ögon. Hans liv var förvisso en "tragedi". Men den stora tragedin var att ingen ingrep, att ingen förstod faran med ett ökande drogmissbruk. Och den ständigt pågående politiska tragedin är att vi inte lär oss någonting om det livsfarliga med att låta våldsbenägna missbrukare gå lösa i folkhemmet.

THURE JADESTIG

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Mer läsning

Annons