Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hur dom andra har det

Annons

Kvällssolen lyser på sjön i blåaste blått. Granskogen står tyst, bergsklättarna skyldrar och en stilla kvällsbris krusar Edslans stilla yta som hittills aldrig störts av en vattenscooter. För mig är det detta som är Sverige, en liten insjö omgiven av tyst skog med de tre förnödenheter nutidsmänniskan behöver mer än några andra: Ren luft, rent vatten och tystnad.

Men vi börjar prata, jag och Marie. Hon är värdinna på det här lilla värdshuset med dess tio rum och goda mat. En pensionärsbuss har just varit här med femtio passagerare som skulle ha kaffe och smörgås, i morgon är det en begravning, sen konferenser, födelsedagar, strögäster. Själv har hon varit socialassistent men tröttnat, mannen är polis, den ene grabben har lovat jobba i disken i sommar. Två lokala tjejer med ordentliga kontrakt, räkenskaperna sköter en revisor.

Jo, det går ihop. Lön? Nej, nån lön kan jag inte ta ut.

Hon tycks alltid vara glad, får kanske sin glädje i tillfredsställelsen att göra ett bra jobb. Optionshandel och bonus vet hon ingenting om, vill inte tjäna pengar på att tricksa med andras besparingar eller med fusioner och synergieffekter. Ändå går det inte ihop och jo, medger hon, man blir väl lite folkilsken mot slutet av sommarn. Tänker Du fortsätta? Ja, ett tag till. Sen får vi se.

Nåja, jag är inte den förste att upptäcka småföretagandets villkor i en tid då rubrikerna skränar om bäst kursutveckling, högsta inkomsterna, nya marknadsandelar, att bli störst störst störst. I Dalsland har man alltjämt råd med det småskaliga, här finns inte så många av de stora butikskedjorna. Arbetslösheten är hög men alltför många ungdomar tar bidrag hellre än ett osäkert jobb.

Förr var detta en levande jordbruksbygd men det går ju inte i dag, nu är det turismen som gäller. Ingemar Oldsberg har köpt Baldersnäs där han ordnar konferenser och bröllop, är själv vigselförrättare och logerar folk i järnvägsvagnar som står, surprise surprise, På Spåret.

Turistbroschyrerna berättar om alla aktiviteter, kanot, dressin, museer, festivaler.

Jag åker hit varje försommar, ensam. Det förstår man inte - vi svenskar lever ju helst i grupp. Teatergäng, sällskapsresor, personalfester, någon att prata med, hela

tiden. Under alla utlandsår har jag sökt andra länders identitet genom att söka deras Åmål, se hur så kallade vanliga människor, "dom andra", har det. Nu åker jag till Åmål i mitt eget land i samma syfte och gör jag åter den banala upptäckten att man lever på ett annat sätt här än i en miljonstad.

Visst ångar den svenska ekonomin på bättre än på många år men ödets lotter faller som bekant ojämnt och en vägkrog i en avsides glesbygd har inte tillgång till de tropiska semesterländernas billiga arbetskraft, sandstränder och parasolldrinkar. Från denna behagliga miljö kan man sen göra små utflykter till Nöden.

Själv gör jag min årliga utflykt till vad jag tycker är

Livet, avundas dem som haft mod att slå sig ner nära

naturen. Människor vill tjäna mer pengar för att lägga ner på lyx medan jag skulle bli galen ombord på ett tio

våningars kryssningsfartyg. I och för sig skulle jag inte ha något emot att tjäna tio miljoner om året men då skulle jag nog ge bort nio.

Jag växte upp i denna trakt, mina första fjorton år. Sedan har jag rest världen runt, kommer tillbaka och finner att mycket är sig likt men att jag förändrats. När jag var liten hade jag gunghäst, teddybjörn, sandlåda och fantasi, mina barnbarn har playstation och mobil. De här nostalgitripperna gör jag för att söka den tid som flytt och för några ögonblick hinner jag ifatt den, denna verkliga värld som är äkta och inte virtuell.

Gammelmansprat, javisst. Dagens barn går på Skansen för att ta reda på hur en ko ser ut, jag är uppvuxen med dem.

Visst är vi många i Sverige som känner denna samhörighet med vårt land, globaliseringen till trots. Men nu bryter Marie upp och jag säger att Du ska väl diska? Nej, det får jag göra i morron. Jobbet skyggar hon inte för, men man måste tänka på både tvättmedelsmiljön och elräkningarna, femöringar är till för att vändas på.

På natten vaknar jag i den allra första dagbräckningen och ser ut över sjön. Nu är den alldeles stilla, den nya

dagen tonar fram i ljus orange, Edslan glittrar försagt

i denna natt och ingen ser den mer än jag. Är det inte märkvärdigt att man skall kunna få uppleva något så vackert utan att slå på teven?

Bengt Rösiö

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Mer läsning

Annons