Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hur länge förblir man invandrare?

Annons

"Jag är en främling i detta land/men detta land är ingen främling i mig!", skrev Gunnar Ekelöf i Non servian om ett främlingskap som idag upplevs av många människor i vårt land. Om några av dessa skrev för några år sedan Mauricio Rojas i sin intervjubok Sveriges oälskade barn. De är barn till invandrare, ungdomar med så kallad "utländsk bakgrund".

Hur ser de på sig själva? En av de intervjuade svarar på frågan om han är svensk: "Jag känner mig inte som svensk, men alla vi har något svenskt i oss." Det är som fortsättningen på Ekelöfs dikt: "Jag är inte hemma i detta land/men detta land beter sig som hemma i mig!"

Ingen av de intervjuade i boken vill bli betecknad som "invandrare". Men inte heller kan de utan omsvep säga "jag är svensk". När frågan ställs fnissar de generat. I stället föredrar de "utlänning", det vill säga utomstående, avvikande - främling.

Svenska språket saknar användbara termer för svenskhet som inte har med etnicitet att göra. Vi har inget ord som omfattar alla svenskar oavsett etnisk bakgrund och hudfärg. I ett välmenat försök att göra något åt detta semantiska problem, men också för att motverka fördomar, inbjöds för en tid sedan tre "invandrare som har lyckats" till ett studiosamtal i tv. Bland dem författaren Theodor Kallifatides. Denne "invandrare" har bott i Sverige i drygt tre decennier!

Jag kom då att tänka på Aftonbladets lika välmenande kampanj mot främlingsfientligheten, som gick ut på att visa framgångsrika immigranter i Sverige. Ett mittuppslag med rubriken "Vi är också invandrare" innehöll fotografier av en rad kändisar, bland andra drottning Silvia, magdansösen Rosita Auer, fotbollsspelaren Thomas Ravelli, rockartisten Tomas di Leva och skribenten Harry Schein. De har alla en gång i tiden in-vandrat till Sverige. Och jag undrade: Hur länge förblir man in-vandrare? Att tala om Kallifatides eller Schein som invandrare, innebär ju att beteckningen är en synonym för "nomad": Man vandrar och vandrar och kommer aldrig fram.

Att vara "invandrare" blir en egenskap, snarare än en teknisk beskrivning av personens juridiska status. Och uppenbarligen är det också en egenskap som går i arv. Man talar ju i både arbetslöshets- och brottsstatistiken om såväl "andra-" som "tredjegenerationens invandrare". Denna absurda etiketteringsiver är besläktad med en rasmytologi som utgår ifrån blodsbandsprincipen "en gång främling alltid främling", även om generationer skiljer dagens statistiska objekt från hans immigrantförfäder. I förlängningen leder denna klassificering till en indelning mellan "dem" och "oss"; den omöjliggör integrationen och definierar en stor del av Sveriges befolkning som hem- och rotlös.

Den gör både mig och min på Danderyds sjukhus födde son till - ibland välkomna, ibland inte, men dock - främlingar.

En gång var jag också invandrare. Jag hade kommit till Sverige och Göteborg blev mitt hem. Varje sommar återvänder jag dit. Min hemlängtan kan då ibland kännas som en obesvarad kärlek. Under mina vandringar till platser i Göteborg, som jag minns från de första åren i Sverige, möter jag människor som jag kanske har sett förut. De talar en dialekt som var den första jag lärde mig här, och vi delar upplevelsen av hemmahörighet när vi tittar ut genom spårvagnens fönster under en tur i stan. Jag känner mig inte som främling, men det vet inte omgivningen om, och få skulle bry sig om att få veta. I bästa fall kan någon välmenande fråga: "Trivs du bra i Sverige?"

Vad skall jag svara när en sådan fråga ställs i min egen hemstad, dit jag återvänder för att bli påmind om min ungdoms lyckliga dagar?

Jackie Jakubowski

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Mer läsning

Annons