Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ingegerd Palmér: Det behövs fler kvinnor i forskningen

I Nobelpristider kommer ofta frågan varför det är så få kvinnor som fått Nobelpris. I medicin, fysik och kemi finns elva kvinnliga pristagare på 107 år!

Annons

Huvudskälet är att forskning, och särskilt inom dessa områden, ses som en manlig verksamhet. En forskare är en man helt enkelt. Och det är män som utser pristagarna. Det finns i dessa Nobelkommittéer idag inte en enda kvinna (Svenska Dagbladet den 5 december).

Nobelprisen är historia; de upptäckter som premieras ligger i allmänhet flera decennier tillbaka i tiden. Hur ser det då ut för kvinnliga forskare idag i Sverige? Ja, först kan vi konstatera att det finns kvinnliga forskare. 46 procent av dem som disputerade 2006 är kvinnor; inom medicin är siffran faktiskt 61 procent, 41 procent av forskarassistenterna var kvinnor, 37 procent av lektorerna och så 17 procent av professorerna, den berömda så kallade tratten. Kvinnor stannar dock kvar i mindre grad vid universitet och högskolor. Många av dessa talar om den osäkra framtiden som forskare där det kan dröja många år innan man får en fast anställning.

Förändringen av forskningsfinansieringen de senaste åren mot stora anslag till så kallade starka forskningsmiljöer ser ut att ha missgynnat kvinnor. En studie från SISTER (working paper 2007:68) visar att kvinnors andel av beviljade ansökningar är klart lägre än deras andel av insända ansökningar.

Studien visar också var i processen kvinnor försvinner; det är i fasen resonerande, eller om man så vill i fasen "tyckande", som kvinnor försvinner. Så länge bedömningen rör kvantitativa mått hävdar sig kvinnor lika bra som männen.

Det finns en hel del tidigare studier, bland annat av Agnes Wold, som visar att en och samma forskningsartikel bedöms helt olika beroende på om det står ett mans- eller ett kvinnonamn på det. Gissa vad skillnaden är!

Det är precis detta som är innebörden av att forskning är manligt könsmärkt. "En forskare är en man, alltså kan en ansökan/artikel från en kvinna inte vara riktigt bra forskning", är den helt omedvetna föreställningen.

Yngre manliga forskare tas, på ett helt annat sätt än kvinnor, in i forskningsgemenskapen av de äldre forskarna. De får del i forskningsprogram, del i nätverk och de förs fram i olika sammanhang. Kvinnor hamnar oftare utanför, eller ges uppgifter inom grundutbildningen. För att undanröja denna mansprägling av forskningen behövs riktade insatser: kvotering, särskilda resurser för kvinnors meritering, särskilda nätverk, med mera.

Jag har varit med länge och sett en hel del sådana insatser, och jag kan inte se ett enda exempel där sådana riktade insatser har lett till svaga prestationer forskningsmässigt.

Annorlunda ibland, ja, men inte dålig forskning. Fullt i klass med mycken annan forskning. Karolinska institutet och Stockholms universitet har till exempel på rektors initiativ sådana riktade medel för att kvinnor ska kunna meritera sig.

Det finns också flera exempel på särskilda insatser för män, och faktiskt kvotering, när det har bedömts nödvändigt för att män ska kunna hävda sig. Men då med hänvisning till vad samhället behöver.

Jag tror att forskningen blir bättre om fler kvinnor får möjlighet att ge sitt bästa!

Ingegerd Palmér

rektor Mälardalens högskola

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Mer läsning

Annons