Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

J Jakubowski: Varför är samvetet så selektivt?

Nätverket Stoppa matchen lyckades inte stoppa Davis Cup-matchen i Malmö. Det lyckades dock visa för hela svenska folket vilket slags fiender som Israel har att göra med.

Annons

De våldsamheter som vi fått bevittna samt parollerna Krossa Israel och liknande är uttryck för hat och inte för fredsvilja.

Kan freden någonsin vara möjlig när israeler - oavsett deras uppfattning om Gazakriget, oavsett om de är extremistiska bosättare på Västbanken, kompromissvilliga fredsvänner eller tennisspelare - behandlas som paria av dem som säger sig eftersträva en "rättvis" lösning av den arabisk-israeliska konflikten?

I Malmö fann kommunister, islamister och nynazister ett gemensamt mål - "samma fiende, samma kamp" brukade det heta på 1970-talet. Och de fick hjälp av Afa (Antifascistisk aktion) och andra vänsterradikala grupper som förespråkar våldsamma metoder. Ja, det fanns andra - en majoritet - som demonstrerade fredligt, men i praktiken gav de alla stöd till de krafter som ser Israels förintande som en "rättvis lösning" av Mellanösternkonflikten.

Att nazister och islamister är fixerade vid den judiska staten är inte förvånande - judarna är deras främsta hatobjekt och "Israelkritik" är bara ett illa maskerat alibi.

Men hur förklara denna groteska ensidighet hos tusentals människor som protesterar mot en tennismatch med israeliska idrottsmän på grund av Gazakriget men är helt oberörda inför andra länder med vida allvarligare brott på sitt samvete: Var fanns alla dessa demonstranter för ett år sedan när Sverige mötte Turkiet i en träningsmatch i fotboll? Inga protester hördes då med hänvisning till hur den turkiska staten i decennier behandlat den kurdiska minoriteten eller att Turkiet sedan 1974 ockuperat norra Cypern.

I fotbolls-EM 2008 mötte Sverige Ryssland - då fanns det inget "Stoppa matchen"-nätverk som krävde bojkott mot Ryssland på grund av dess folkmord i Tjetjenien.

Att Israel särbehandlas är inte svårt att belägga. De som i debatten upprörts över bristen på "proportionalitet" i Israels svar på Hamas attacker (beskjutning av de israeliska gränsstäderna - tiotusen raketer de senaste åtta åren) bör fundera över den "proportionalitet" som gäller i bevakningen av och reaktionerna på kriget i Gaza i jämförelse med andra konflikter i världen.

Bara två exempel: Sedan några år tillbaka pågår ett regelrätt folkmord i Darfur. Hittills har minst 350 000 människor massakrerats av arabisk milis understödd av den sudanesiska regimen; omkring två och en halv miljoner människor har drivits på flykt; tusentals kvinnor har våldtagits. Rysslands krig i Tjetjenien har resulterat i att mellan 25 och 45 procent av utbrytarrepublikens befolkning flydde, huvudstaden Groznyj jämnades med marken av massiva flygbombningar och åtminstone 200 000 civila tjetjener dödades.

Har vi sett några upprop undertecknade av "svenska kulturarbetare" för Darfurs folk? Har några folkmassor demonstrerat i Stockholm mot döden i Groznyj?

Hur förklara detta selektiva samvete som vaknar till liv bara när Israel är inblandat? Varför denna dubbelmoral, dessa dubbla måttstockar? Varför denna demonisering av den judiska staten, det enda landet i världssamfundet vars själva existensrätt ifrågasätts av såväl Hamas som demonstranterna i Malmö?

Jackie Jakubowski

redaktör för tidskriften Judisk Krönika

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Mer läsning

Annons