Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Jackie Jakubowski: Ett gott hem att leva i

Annons
Osäkert först. I början var midsommarfirandet som att vara turist i främmande land, skriver Jackie Jakubowski om sina 40 år i Sverige.

Efter tio timmars resa blev vi väckta av passpolisen och tullen i Ystad, men allt gick snabbt och smidigt så vi kunde somna om. När vi vaknade nästa gång stod det ”Malmö” på perrongens skyltar. Först om en timme skulle tåget fortsätta mot Göteborg och min far sände mig ut på rekognoscering. Vårt mål var redan nått: det var Sverige. Resten – platsen där vi skulle slå oss ned – skulle ödet bestämma. Varför inte Malmö?

Jag möttes av en tom vänthall, ljus, ren och färggrann för ögat som var vant vid gråheten i före detta hemlandet. Jag satte mig på en bänk utanför Centralstationen. Jag var omtumlad av de första intrycken.

Tillbaka på tåget rapporterade jag till min far att staden var vacker och ren, med gröna träd och färgsprakande blomsterplanteringar. ”Såg du mycket folk?”, frågade min far. ”Knappt en människa”, svarade jag. ”Det är inte bra att vara ensam”, sade min far, och vi fortsatte till Göteborg. Därifrån tog vi bussen till en flyktingförläggning på Marstrand.

Jag var utmattad av mina upplevelser det senaste dygnet – att lämna min hemstad och vännerna där, gränsövergången, passkontrollerna, den långa tågresan och till sist buss-resan med två färjeöverfarter till Marstrand, i ett landskap vars skönhet gjorde mig förstummad. När jag såg havet strax efter Kungälv tänkte jag på min gamla vykortssamling med färgfotografier från drömlika platser, så långt bort från min barndoms Schlesien med sin förorenade luft och gråsvarta färgskala.

Jag tog en promenad runt Marstrand, längs kajen och hamnen med segelbåtarna och uteserveringarna, jag sprang på de kala klipporna. Högst uppe vid Karlstens fästning såg jag för första gången en midsommarstång. Jag hörde dragspelsmusik där jag stod en bit ifrån för att inte störa, och förtrollades av den stämning som varade hela den långa ljusa natten. Det var min första midsommarafton i Sverige.

Detta hände för exakt 40 år sedan. Mycket har hänt sedan dess – både med Sverige, som blivit allt mer mångkulturellt, och med ens identitet. Order ”identitet” kommer från det latinska idem, som betyder ”densamma”. Men ingen är samma person som han eller hon var för tio eller trettio år sedan.

När jag sommaren 1970 för första gången stod på svensk mark var jag – bland mycket annat – polsk-judisk flykting. Sedan dess har jag till alla mina tidigare identiteter fogat ytterligare några, samt erövrat ett nytt modersmål. Jag har också sedan dess firat många midsomrar. Från början lite osäkert, som en turist på besök i en främmande trakt. Så småningom mer hemmastatt, även om sångtexterna aldrig riktigt velat fastna i mitt huvud. Melodin ”Du ska inte tro det blir sommar, ifall inte nån sätter fart” lät exotiskt ursvensk i mina öron, när jag hörde den första gången. Det gör den inte längre. Nu vet jag att musiken skrevs av en annan judisk flykting som trettio år före mig kommit till detta land.

På min egenhändigt målade flaggstång framför vårt sommarhus i Stockholms skärgård vajar varje midsommar, dagen till ära, den blågula flaggan. Och ändå kan jag ibland fortfarande – efter fyrtio år! – mötas av en välmenande fråga: ”Trivs du bra i Sverige?” ”Trivs du själv?”, brukar jag svara.

I år har jag väntat på gratulationer från vänner och bekanta – fyrtio år i Sverige är ändå något att fira. Men trots att jag tagit upp ämnet några gånger har ingen lyft ett skål för mina år i detta land. Förmodligen av finkänslighet. Därför håller jag ett kort uppvaktningstal till mig, och skålar med mig själv: Grattis till att jag har haft turen att komma till detta land, som aldrig till fullo har blivit mitt hemland, men väl ett gott hem att leva i!

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Mer läsning

Annons