Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Jackie Jakubowski: Israel förverkligade en gammal dröm

Annons

Mitt under Gulfkriget 1991 väntade jag på flygplatsen utanför Tel Aviv på ett sent El Al-plan. Det var det enda flygbolag som under dessa dagar förband Israel med omvärlden. Det gick ett larm på natten - Saddam sände iväg sina Scudmissiler mot israeliska städer och planet fick vända tillbaka till Europa. Det var spöklikt tomt. Sällan hade jag upplevt Israels utsatthet, övergivenhet och ensamhet i fara lika påtagligt som den natten i vänthallen.

Men på morgonen kunde planet med drygt 300 ryska judar landa. Omtumlade och tysta väntade de tålmodigt på flygplatsen på sina gasmasker (vilket välkomnande!). Trots de ständiga nya hoten om irakiska gasanfall anlände 14000 ryska judar under krigsveckorna vintern och våren 1991. Två månader senare genomförde Israel en räddningsaktion: under 36 timmar förflyttades 18000 etiopiska judar från svälten och kriget i Afrikas hjärta till friheten i Israel.

Ingenting kan bättre illustrera Israels existensberättigande än dessa två händelser i vår egen tid: det handlar om att rädda liv och erbjuda ett nytt liv, att ersätta flyktingstatus med medborgarskap, förtryck med frihet, hemlöshet med hem.

Bildandet av staten Israel var ett förverkligande av en urgammal dröm som hållits levande under 2000 år i diaspora. De som på 1800-talet omformulerade drömmen till ett politiskt program såg antisemitismens djupa och outplånliga rötter i den västerländska civilisationen. Enda sättet att förändra det judiska folkets villkor var att kräva nationellt självbestämmande.

Den 14 maj 1948 läste Israels förste premiärminister David Ben Gurion upp den pånyttfödda judiska statens självständighetsförklaring. Efter århundraden av förföljelse och diskriminering skulle judarna åter få leva som ett fritt folk i eget land. Och diasporans judenhet skulle återigen få en inspirationskälla, ett kulturellt och religiöst centrum.

Det var historiens tragiska ironi att Förintelsen av sex miljoner judar till slut skulle bli det avgörande argumentet för den judiska statens tillkomst. Hade drömmen förverkligats bara några år tidigare hade miljoner av dem som gasats ihjäl i Auschwitz och Treblinka fått en fristad - såsom de sovjetiska och de etiopiska judarna fem decennier senare - när alla andra stängt sina gränser för dem. Och överlevt.

Visionen om ett nationalhem för det judiska folket var på 1800-talet drömmarnas vision, som förutsåg "ett land utan folk åt ett folk utan land". Det fanns dock de som var medvetna om att de återvändande judarna inte skulle vara ensamma i landet och de ville skapa ett samhälle byggt på demokratiska principer till gagn för alla dess medborgare, både judar och araber.

Konflikten gick dock inte att förhindra efter det att FN beslutade att bilda en judisk och en palestinsk-arabisk stat i det tidigare brittiska mandatet Palestina, och när arab

länderna svarade med att angripa Israel samma dag det utropade sin självständighet.

Israels förste president Chaim Weizmann talade om den palestinsk-israeliska konflikten som en konflikt inte mellan rätt och fel, utan mellan "rätt och rätt" - en strid mellan två folk vars hem finns på samma stycke land. För drygt 90 år sedan undertecknade han och dåtidens viktigaste arabiske ledare, emir Faisal, en överenskommelse om vänskapliga relationer mellan judar och araber. Emiren skrev: "Tillsammans med mitt folk hoppas jag på en framtid då vi skall hjälpa er och ni skall hjälpa oss".

Det blev inte fred den gången. Förhoppningsvis är tiden - trots alla motgångar och svårigheter - mogen nu.

Jackie Jakubowski

Redaktör för tidskriften Judisk Krönika

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Mer läsning

Annons