Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Jackie Jakubowski: Man löser inte konflikter genom att förneka dem

Annons
Många, många döda. Ingen skulle i dag förneka att såväl hutu- som nazipropagandan var avgörande för utvecklingen som ledde till folkmord, skriver Jackie Jakubowski. (Bilden är från ett minnesmärke över dödade i Rwanda.)foto: scanpix

Folkmordet i Rwanda 1994, då närmare en miljon människor slaktades av hutunationalistiska milisgrupper, föregicks av en massiv hatpropaganda. Ett viktigt redskap var radiosändningar som beskrev tutsier som kackerlackor och råttor, och de anklagades vara orsaken till alla problem i landet.

Det finns tydliga paralleller mellan antitutsi-hets och den hatpropaganda som beredde jordmånen för folkmordet under andra världskriget. Avhumanisering och demonisering av ”fienden” är kännetecknande i båda fallen.

Ingen skulle i dag förneka att såväl hutu- som nazipropagandan var avgörande för utvecklingen som ledde till folkmord. Ord dödar inte, men ord har bevisligen haft en inverkan för att skapa en stämning där dödandet var legitimerat – och blev möjligt.

Hur skall då hatets språk hanteras i ett demokratiskt samhälle? Skall hatiska ord förbjudas måste det vara ett oeftergivligt krav att man kan visa att de är avsedda att driva fram våld och, dessutom, att det är sannolikt att de kommer att lyckas med det. Detta kan vara möjligt – med facit i handen – när det gäller till exempel Adolf Hitlers Mein Kampf, som lade grunden för Förintelsen av Europas judar.

Men svårare kan det vara med religiösa texter som ibland utan omskrivningar, men oftast med, ger uttryck för intolerans och hat mot andra. Det behövs inte så mycket fantasi för att föreställa sig vad våldsmättade utsagor om ”de otrogna” och hot mot ”Guds fiender” i så kallade heliga skrifter kan leda till. Det sägs att ord inte dödar – människor gör det. Men ”Guds ord” har faktiskt genom historien inte så sällan förvandlat troende till mördare. Också i vår tid, nio år efter den 11 september...

Man kommer självfallet inte åt problemet genom att censurera, ja rent av förbjuda ”heliga böcker”. Det finns onekligen delar av Koranen – liksom av Bibeln – som av vissa troende tolkas som legitimering av våld och terror. Men man kommer inte heller till rätta med den uppenbara konflikten – mellan en bokstavstrogen och våldsbenägen religiös övertygelse å ena sidan och det demokratiska samhällets vilja att värna om sina demokratiska och liberala värderingar å den andra – genom att förneka den.

Det handlar inte om att ”riva sönder och kasta bort hälften av Koranen”, som den holländske, högerextreme politikern Geert Wilders föreslagit att muslimer i Europa borde göra. Men väl om att anhängarna till islam, liksom andra religioners trosbekännare, inom den egna traditionen finner och lyfter fram tolkningar som gör det möjligt att samexistera med andra, och inte bekämpa andra, i vårt gemensamma europeiska hem.

Ett av de grundläggande uttrycken för yttrandefrihet är rätten att utöva sin religion. Religiösa urkunder, såsom Koranen eller Bibeln, åtnjuter därför ett mycket starkt skydd, även i de avsnitt som innehåller missaktning eller till och med angrepp på andra grupper.

Samtidigt innebär religionsfrihet också en frihet från religion. Ett sekulariserat, demokratiskt samhälle skall respektera men inte vika sig för religionens krav om dessa strider mot det öppna samhällets normer och värderingar. Denna inställning borde garantera att hatets språk, även i religiös förpackning, inte får spridas med hänvisning till yttrandefriheten i ett demokratiskt samhälle.

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Mer läsning

Annons