Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Jackie Jakubowski: Misär och tragedier

Ännu ett krig har utkämpats i Mellanöstern, där den enskilda människan - som alltid, i alla krig, oavsett på vilken sida av fronten hon råkar ha fötts - är ett oskyldigt offer.

Annons

På ena sidan hundratals döda och skadade civila palestinier som kommit i vägen för israeliska kulor när Hamas terrorister sökt skydd i bostadshus, moskéer och sjukhus. På andra sidan alla dessa påtänkta offer för Hamas raketer - israeliska skolbarn och gamlingar i Sderot och Ashkelon - som i åtta år överlevt de dagliga attackerna i underjordiska skyddsrum.

Vi har sett allt på tv - blodiga bilder från Gazas sjukhus, ibland också korta sekvenser från Sderot under attack. Och opinionen mot Israel har vuxit med varje bild av ett skadat eller dödat palestinskt barn.

Det vi har bevittnat har inte varit "ett israeliskt erövringskrig", ett utslag av "sionistisk militarism" eller av "judisk ondska" (tre vanliga förklaringar på debatt- och insändarsidorna, på demonstrationsbanderollerna och på de nazistiska, islamistiska och vänsterextrema internetsidorna). Det är samma slags krig som Israel tvingades till när Hizbollah sommaren 2006, efter att Israel dragit sig tillbaka från varje centimeter av libanesisk mark, började beskjuta israeliska städer. Det var ett krig som iscensattes av Hamas, Islamitiska Jihad och Hizbollah tillsammans med Syrien och Iran. En konflikt söktes för att släppa på trycket mot Hamas bland palestinierna att erkänna Israel och för att få bort uppmärksamheten från diskussionen om Irans kärnenergiprogram.

Varken Libanon- eller Gazakriget handlade om territorium, bosättningar eller ockupation, såsom det brukar förenklas i debatten. Frågan gällde - och gäller fortfarande - Israels existens. Hamas och Hizbollah har aldrig hycklat om sina mål: Samma dag som den siste israeliska bosättaren och den sista soldaten lämnade Gaza förklarade Hamas ledare Mahmoud Al-Zahar: "Varken befrielsen av Gazaremsan eller av Västbanken, eller till och med av Jerusalem, är tillräcklig för oss.

Hamas kommer att fortsätta sin väpnade kamp tills hela vårt land är befriat. Vi erkänner inte staten Israel och dess rätt att behålla ens en kvadratcentimeter av Palestina". "Det finns ingen annan lösning i denna konflikt än Israels försvinnande från denna region", har Hizbollahs ledare Nasrallah förklarat. I Hamas stadgar görs det klart att kampen inte handlar om en palestinsk stat utan om ett religionskrig: "Domedagen kommer inte förrän muslimer bekämpar judar och dödar dem" (paragraf 7).

Det hade inte behövt vara så. Om Israels grannar använt sina resurser på att utveckla sina samhällen - och inte varit så besatta av tanken att med självmordsterrorism, raketer från Gaza eller snart också Irans kärnvapen, förgöra Israel - skulle palestinierna för länge sedan ha fått en egen stat och Mellanöstern hade kunnat utvecklas till en blomstrande region.

I stället utmärks den idag av misär, ekonomisk stagnation och analfabetism, demokratiskt underskott och förtryck mot kvinnor, oliktänkande och minoriteter. Och av mänskliga tragedier - som i Gaza denna blodiga januari 2009.

Jackie Jakubowski

redaktör för tidskriften Judisk Krönika

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Mer läsning

Annons