Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Jackie Jakubowski: När frihet är något relativt

Annons

Under min studietid i Göteborg i början av 1970-talet hade jag en kamrat som visade ett särskilt tålamod när jag på nyförvärvad svenska försökte göra mig förstådd. Lasse föreföll mig vara en mycket god människa när han talade om "solidaritet med de förtryckta folken". Jag förstod efter ett tag att han syftade på vietnameser, Sydafrikas svarta, peruaner, indianer och i viss utsträckning även svenskar, de som arbetade vid SKF i Gamlestan eller i malmgruvorna i Norrland.

Det tog ytterligare en tid innan jag begrep att när Lasse talade om samhällen som bygger på "solidaritet", "rättvisa" och "människovärde" så menade han det kommunistiska paradis som jag knappt ett år tidigare hade kommit ifrån.

En gång, ett par månader innan kårhuset i Stockholm ockuperades, berättade jag för honom om mitt gamla hemland Polen, och om den kommunistiska regimens antisemitiska kampanj som var anledningen till att 20 000 judar tvingades lämna sitt hemland och att jag befann mig i Sverige. Lasses tålamod var stort när han lyssnade på min hackiga svenska, men jag förstod av hans blick att han inte tog mig på allvar.

Några år senare träffades vi igen. Det var ett par månader efter att regimen i Polen hade krossat den fria fackföreningsrörelsen. Lasse hade bytt en bokstavskombination, KFLM(r), mot en annan, VPK, och kunde medge några "missbedömningar" om Stalin. Men "i princip", sade han, var hans världsbild oförändrad. Han föredrog fortfarande, "trots allt", de socialistiska ländernas "folkdemokrati" framför den svenska demokrati som tillät "kapitalistisk utsugning". Förresten, är inte frihet något relativt? frågade Lasse.

Jag har genom åren tänkt på Lasse ibland. De senaste årens omvälvningar efter Berlinmurens fall, när ingen längre kan förneka kommunismens bankrutt, måste ha varit en prövning för honom. Kanske har han, som många av hans kamrater, ändrat sin världsbild. Han kanske skäms för sin ungdoms felriktade idealism? Eller så tillhör han dem som alltjämt inte kan skilja mellan demokrati och tyranni, mellan det demokratiska systemets tillkortakommanden och diktaturens inneboende ondska. Han kanske tillhör dem som i den felriktade solidaritetens namn tiger om folkmord och förtryck i Afrika och arabvärlden - såsom de en gång teg om förtrycket i den sovjetiska betongarkipelagen eller om antisemitismen i Folkrepubliken Polen. Men de har aldrig haft ett gott ord att säga om vare sig det demokratiska Sverige eller det "imperialistiska" Amerika, som garanterat att Lasse och hans kamrater fritt kunnat hävda att "frihet är något relativt."

Lasse var inte med och ockuperade Kårhuset. Hade han bott i Stockholm hade han säkert gjort det. Men han var mycket stolt över att han fyra år senare deltog i ockupationen av Hagahuset i Göteborg.

Jag har genom åren sett honom vid olika demonstrationer. Det har alltid varit organisationer och rörelser som talat om frihet och rättvisa - men oftast hyllat massmördare som Kinas Mao, tigit om förtrycket, anti-semitismen och misären i den östeuropeiska Gulagen eller om brotten mot de mänskliga rättigheterna i Saddams Irak och i resten av arabvärlden.

Lasse och hans kamrater ville gärna se sig själva som en del av en större revoltrörelse som svepte genom Europa när de den oförglömliga våren 1968 gick in på Kårhuset och vägrade lämna lokalerna. Men de hade ingenting gemensamt med de demonstrerande och misshandlade studenterna i de polska universitetsstäderna!

Tvärt om: Lasse och hans kamrater i Stockholm, Göteborg och Paris använde sig av samma frihet och demokrati, som studenterna i Warszawa krävde, men här hyllade de diktaturer och ideologier som höll halva Europas och hela Kinas befolkning bakom galler.

Jackie Jakubowski

redaktör för tidskriften Judisk Krönika

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Mer läsning

Annons