Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Jackie Jakubowski: Svårt med svenskhet

Svenska språket saknar användbara termer för svenskhet som inte har med etnicitet att göra. Vi har inget ord som omfattar alla svenskar oavsett etnisk bakgrund och hudfärg.

Annons

Det fanns en tid i Sverige då den som kom hit kallades ”utlänning”. Det var inte menat som ett skymford utan enbart som ett konstaterande: personen i fråga var från utlandet. Sverige var homogent, med några få ”avvikande” minoriteter. Multikulturalism eller ”öppenhet för det annorlunda” hade ingen hört talas om, i ett land där även de svenskaste middagsgäster kallades ”främmande”.

Så småningom blev ”utlänning” ett otrevligt ord – stavelsen ”ut” förstärker intrycket – som betyder annorlunda, avvikande, främling. En icke-svensk som, hur han än anstränger sig, aldrig kan bli ”en av oss”. Man började i stället använda beteckningen ”invandrare” – det lät mer inbjudande. Invandrarverket var en fin institution som tog hand om dem som kom, ett Utlänningsverk skulle låta som en del av försvarsmakten.

Men att kalla människor, som bott här större delen av sitt liv, ”invandrare” innebär ju att beteckningen är en synonym för nomad: Man vandrar och vandrar och kommer aldrig fram.

Att vara ”invandrare” blir en egenskap, snarare än en beskrivning av personens juridiska status. Uppenbarligen är det också en egenskap som går i arv – man talar i arbetslöshets- och brottsstatistiken om såväl ”andra-” som ”tredjegenerationens invandrare”.

Denna absurda etiketteringsiver är besläktad med den rasmytologiska principen ”en gång främling alltid främling” – även om generationer skiljer dagens statistiska objekt från hans immigrantförfäder. I förlängningen leder denna klassificering till en indelning mellan ”dem” och ”oss”; den omöjliggör integrationen och definierar en stor del av Sveriges befolkning som hem- och rotlös. Den gör både mig och min på Danderyds sjukhus födde son till – ibland välkomna, ibland inte, men dock – främlingar.

Nu har också ordet ”invandrare” förlorat sin välmenande polityr. Det har använts för mycket i ordkombinationer som ”invandrar-fientlighet”, ”invandrar-hat” och ”kriminella invandrar-gäng”. Vem vill vara ”invandrare” under sådana omständigheter? Och hur länge?

Men vad ska man kalla en person med mitt efternamn? ”Nysvensk” – låter krystat. ”Ny”? – efter drygt 40 år i Sverige.

Ingen vill ju såra en välintegrerad ... – ja, vaddå? Då blir ”invandrarbakgrund” en sympatisk utväg ur detta semantiska problem. Han är inte riktigt en invandrare, men inte en ”riktig svensk” heller. Han har ”bakgrund” i stället.

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Mer läsning

Annons