Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Jan Myrdal: Därför väljer jag att stanna kvar i Svenska kyrkan

Annons
Blir kvar. Trots agerandet mot socialdemokrater/vänsterpartister i Västanfors församling väljer icke- troende skriftställaren Jan Myrdal att vara kvar i Svenska kyrkan.

Den pågående utrensningen av socialdemokrater/vänsterpartister i Västanfors/Västervåla församling i Fagersta, vilken genomförs av mer liberalt fundamentalistiska inom POSK, Partipolitiskt obundna i Svenska kyrkan, reser principfrågor.

Att den politiska vänstern och arbetarrörelsen i Sverige – till skillnad mot i de latinska länderna – inte varit aktivt och principiellt religionsfientlig har historiska skäl. Religionen var fastställd som privatsak. Men då Svenska Kyrkan traditionellt var en överhetskyrka lämnade många ledande socialister statskyrkan. (Genom att skenbart ansluta sig till annat samfund.)

Hjalmar Branting tvangs återinträda för att kunna bilda regering. (Även min mor fick återinträda i Svenska Kyrkan – för att bland annat bli kyrkominister.) Det fanns många troende socialdemokrater – de flesta kom dock från frikyrkliga miljöer. Inte ens i det kommunistiska partiet fanns – trots de tidiga kraven från Komintern – någon absolut skiljelinje mellan tro och partitillhörighet; det räcker med att hänvisa till Sven Hector som var såväl känd kommunist som komminister i Svenska Kyrkan.

Under senare år när statskyrkosystemet avskaffats har många lämnat Svenska Kyrkan. En del har gjort det för att reducera sin skatt – vilket med tanke på begravningskostnader kanske inte är så förnuftigt (särskilt i mitt område där jag av egen erfarenhet efter min hustrus död såg att kyrkans begravningsbyrå var den bästa/minst kostsamma) – de flesta av ideologiska skäl.

Men jag har det inte. Jag tillhör fortfarande Svenska Kyrkan. Det kräver en förklaring.

Att jag inte är gudstroende och inte är konfirmerad och begått nattvarden är inte något avgörande; Svenska Kyrkan ställer inte kravet på tron på en Gud ens till den som vill bli präst. Men jag har haft flera skäl.

Ett är praktiskt. En avgörande del av mitt liv har jag tillbringat i länder där frågan om religionstillhörighet alltid måste besvaras på ansökningar om visum och uppehållstillstånd. Jag har aldrig någonsin fått frågan om jag tror på Gud men alltid behövt fylla i namnet på det samfund jag tillhör.

Att svara ”inget” skulle leda till förvirring, långa diskussioner och kanske tillslut fört till nekat visum/uppehållstillstånd. Att skriva som sant är, ”luthersk kyrka”, har alltid varit helt oproblematiskt.

Ett annat är kulturellt. Jag är uppvuxen i denna den Svenska Kyrkans tradition; mitt språk är till stora delar styrt av Vasabibeln – och 1734 års lag – och jag är medveten om att jag har Luther och Olaus Petri i bakhuvudet. Just nu finns en märklig omedvetenhet om detta kulturverklighet – en omedvetenhet ofta förklädd till mångkulturalism.

Men man måste dock inse vilka ord och värderingar som på ett subliminalt sätt blir styrande om de inte lyfts till medvetenhet. Att det i Marx och Engels skrifter är betydligt fler citat från och anspelningar på Bibeln än på tyska filosofer och engelska nationalekonomer beror inte på att de var troende utan på att de i princip gått i samma skolor och vuxit upp i samma kulturmiljö som jag.

Det tredje skälet är i vid mening politiskt. Jag är kommunist. Organiserade mig, som vi då sade, när jag var femton på det sextonde våren 1943 men lämnade partiet – utan att bli renegat – för nästan femtio år sedan av i huvudsak tre skäl; dess oförmåga att ta klar ställning för Tredje världens kamp, dess brist på förståelse för den nationella frågan (se ”Turkmenistan”), förfallet i vad som då kallades ”realsocialismen”. Som det nu är i Europa tycks det vara som om nationsfrågor vore något för extremhögern.

Politiskt har jag verkat hela tiden. Min erfarenhet har under denna långa tid varit att det i de konkreta frågorna har varit möjligt och nödvändigt att samarbeta med folk från olika religiösa samfund.

Man suddar inte i de centrala trosföreställningarna, söker inte skriva sig samman om sådant som Guds existens. Detta innebär också att jag inte (som så många annars icke-troende politiskt korrekta) blandar mig i inomreligiösa motsättningar. För mig är frågan om kvinnliga präster en icke-fråga. Det är inte min sak att som icke-troende ta ställning till om kristna, muslimer, judar eller andra utifrån sin tro väljer män eller kvinnor till rituella samfundsledare.

Men när den Svenska Kyrkans diakoner – liksom alla övriga samfunds representanter – säger det vi alla vet men våra högavlönade valda ombud hymlar med: att fattigdomen och den sociala utslagningen i landet ökar, skulle man inte då säga att där är vi överens och måste samverka?

I detta läge ser jag inget skäl att lämna Svenska Kyrkan. Men jag tillhör Skinnskattebergs och inte Västanfors församling dock.

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Mer läsning

Annons