Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Jan och Marina Ågren: Vården på väg mot katastrof om inget görs

Försök undvik att bli gammal och svårt sjuk någon gång! Det kan bli svårt.

Annons

Denna artikel sammanfattar och redovisar en erfarenhet av vården från en medelålders man med familj. En erfarenhet som väcker oro och som innebar bland annat stomioperation, infektioner, blodförgiftning och hjärtflimmer.

På köpet kom insikter om bristen på helhetssyn och betydelsen av att kunna ställa krav trots att man är svårt sjuk. Jag passerade många kliniker och fick snart uppfattningen att vi generellt har en mycket engagerad och kunnig personal, trots givna förutsättningar. Intrycket är att vården är väg mot en katastrof om inget görs. En katastrof som medför att de patienterna som för tillfället är svaga drabbas hårt.

Den 21 februari 2011 åkte undertecknad in till akuten på Centrallasarettet i Västerås på grund av våldsamma smärtor. Då visste jag inte att detta var början på en fem månader lång resa genom den svenska sjukvården. Via akuten blev jag först inlagd på kirurgen. De obligatoriska proverna av feber och sänka visade på en pågående infektion som kunde härledas till den medicin jag fått i den kliniska studie jag deltar i.

Jag blev därmed förflyttad till onkologen då min grundsjukdom är cancer. Undersökningar visade att min hypofys hade en infektion. Efter några dagar ökade mängden blod i avföringen. Vid en endoskopi konstaterades att min tjocktarm var inflammerad (kolit), vilken också var orsakad av medicinen.

Efter några absurda turer under en månad med dålig kommunikation mellan patient, läkare och kliniker blev jag förflyttad till kirurgen via blod-mag-tarm inför stomioperationen.

Kort efter operationen sjönk mina blodvärden dramatiskt. Intensivvård blev nödvändig. Då mitt blod från inre blödningar inte koagulerade fick jag blodtransfusion (28 påsar) och en specialmedicin rekvirerad med bud från Karolinska sjukhuset. Läget kom under kontroll (trodde man) och jag kom till infektion. Blödningen fortsatte dock och efter ett dygn skickades jag tillbaka till intensiven. En noggrann och erfaren sköterska kunde i samband med en omläggning av min stomi ana att det blödde i stomin vid kanten av hålet genom huden.

Under denna tid upplevde jag att den tillgängliga personalen under rådande omständigheter gjorde sitt yttersta för min hälsa. När semesterperioden kom sjönk av naturliga skäl kvalitén på vården. Betydelsen av att själv kunna ställa krav och argumentera blev allt mer uppenbar. Några av de tillfälligt/nyanställda kunde det svenska språket så dåligt att det ibland var svårt att göra sig förstådd. Hur svagare patienter ska kunna kommunicera sina behov framstår för mig som en gåta.

Ett angeläget behov är att äta. Då min vikt (53 kilo) och mina blodvärden var körda i botten på grund av av tarminfektionen och blodförlust var läkarna eniga om behovet av att öka mitt näringsintag, ”näring, näring och näring” som en läkare utryckte det. Detta var däremot inget som sedan genomsyrade min vård. Kopplingen mellan läkarens råd, sköterskornas handlingar och de som gör jobbet, köket, är närmast obefintlig. Detta visar på en tydlig brist på helhetssyn, där enbart läkemedel och kirurgi anses som det som ska bota patienten.

Orsakerna till vägen mot en katastrof för vården kan då sammanfattas enligt nedan.

1. En brist på helhetssyn på ekonomi och patient, såväl som på organisering av arbetet.

2. Sjukvården är toppstyrd där beslut fattas utan att vårdpersonalen, och de patienter som har erfarenhet av verksamheten, ges möjlighet att påverka.

3. Denna hierarki och rådande ekonomiska modell leder till:

a. minskat underlag för rekrytering av personal från yngre generationer

b. ineffektiv kommunikation och försämrat samarbete mellan personalen

c. dålig kontinuitet då flera läkare ställer samma frågor till samma patient

4. Kostnaderna ökar dramatiskt då patienter ställer allt högre krav samtidigt som den tekniska utvecklingen innebär allt dyrare behandlingsmetoder, vilket utmanar nuvarande ekonomiska modell.

5. Möjligheterna till ökade intäkter med skatter är begränsad.

Slutsatsen blir att om effektiviteten i vården inte ökar, bland annat genom att en annan modell för finansiering och ekonomisk styrning införs och att den enorma potential som finns hos personalen frigörs, så blir konsekvenserna katastrofala. För att göra det senare möjligt behöver man delegera ansvar, men med fortsatt respekt för det speciella ansvar som finns inom vården och hos läkarkåren för patienters hälsa.

Vid ett möte nyligen med ledande politiker inom landstinget mötte vi stor förståelse för våra erfarenheter och en enighet om att patientens inflytande över vården behöver ökas. På vilket sätt och till vilken grad inflytandet ska öka återstår att debattera.

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Mer läsning

Annons