Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kejsarsnitt är inte smärtfritt

Annons

Jag vill berätta om mina tre kejsarsnitt. Jag kan inte föda på normalt sätt, eftersom jag är ryggopererad

Barn ett: det fungerade perfekt och jag kunde lämna BB efter tre dagar. Dagen då snittet görs är det förberedelser, vi pratar om ett ganska stort operativt ingrepp. Det tar på kroppen och efteråt har man faktiskt ganska så ont.

Dag två: jag har ännu inte träffat någon som gjort ett snitt som inte pratar om dag två. Det är då alla tarmarna ska på plats, det betyder att du får smärtsamma gaser i magen. Tänk er själva hur såret smärtar, livmodern ska dra ihop sig och gaserna i magen känns som pistolskott mot den nyopererade ytan.

Det gör ont!

Jag åkte hem dag tre. Jag mådde då toppen. Sen kom huvudvärken, en fruktansvärd huvudvärk som inte ger sig, det är komplikationer efter bedövningen. Tack och lov går den till slut över. Smärtan i såret sitter i ett bra tag.

Barn två: snittet gjordes, men nu konstaterar man att tidigare snitt och rygg-operationen gjort att det troligtvis bildats ärrvävnad som gjorde att bedövningen inte blev tillfredsställande. Ont, ont, men jag ville inte bli sövd. Barnet kom och samma händelseförlopp som förra gången: gaser, ont. Sen mådde jag bra, åkte hem dag fyra.

Barn tre: nu är det ombyggnad på diverse avdelningar och därför görs snittet nere på förlossningen. Bedövningen läggs och man lägger snittet och kommer så långt som till att ta ut barnet. Då har bedövningen försvunnit, narkosläkaren vill söva mig men jag vägrar. Oro för mig, han vill inte att kroppen hamnar i chock.

Jag säger: ta ut barnet så får du söva mig sen. Jag hävdar ynkligt när jag ligger där att det gör ont att föda normalt också. Han talar då om att det är en helt annan smärta som framkallas, en smärta som kroppen klarar av. Jag klarar det här säger jag, jag vill inte sövas. Han pumpar i mig så mycket smärtstillande han kan utan att riskera barnets hälsa. Min son kommer efter stor smärta ut och läggs till mig.

De tar sedan hand om honom vilket innebär att min son lämnar mig. Han läggs till mig efter en stund, han blir blå och har svårt att andas. Narkosläkaren lämnar mig under pågående operation och rusar iväg med honom. Min man som följde med vår son berättar att de inte sög ur andningsvägarna som de gjort med de tidigare barnen när de gjorde i ordning honom. Det gjordes i alla fall nu. (När man föder normalt så får barnet i regel själv ut vätskan som är i lungorna och slemmet som bildats).

Skillnaden mellan att föda normalt och med snitt är att du har barnet hos dig. Om inga komplikationer tillstöter så lämnar du i stort sett aldrig ifrån dig ditt barn, i operationssalen är du begränsad i din kontakt med barnet. Du måste sys ihop och en massa annat kollas, sedan förs du upp till observationsavdelningen utan barnet.

Dag två, gasernas dag, ont! Dag tre, min son är på barnavdelningen, han har problem med andningen, jag går ner till honom, men man kan inte vara där hela tiden. Det känns som om jag inte får riktig kontakt. Dagen går och på natten får jag ont i magen, en fruktansvärd smärta. Man vet inte varför. Jag har nu så ont att jag blir körd i rullstol till min son. Det är så smärtsamt att jag inte kan vara kvar.

Doktorn kommer, han klämmer på magen och tar i så att jag gråter av smärta. Jag sätts på dropp och man avvaktar en eventuell öppning av magen igen. Sedan försvinner min smärta som genom ett trollslag. Förklaring: troligtvis ett begynnande tarmvred, när tarmarna skulle ?ramla? tillbaka så var det något som hamnade fel.

Vi lämnade BB dag sex. Jag vill inte att någon ska skrämmas av mina upplevelser, jag vill bara tala om att det inte är smärtfritt att få ett snitt, varken det förs-ta eller det tredje. Smärta kommer du att ha oavsett om du föder vaginalt eller med snitt. Men det är olika sorters smärta. Ett snitt är också en kostsam historia och jag kan inte riktigt förstå varför man ska få det om det inte finns medicins-ka hinder för att föda normalt.

Man kan säkert få samtalsterapi om man är rädd för smärta före förlossningen. De väninnor jag pratat med har i stort sett i samma ögonblick barnet läggs på magen glömt smärtan. Tänk vilken underbar uppfinning vår kropp är.

Lycka till alla oförlösta mammor i vad ni än beslutar er för.

Carina Johansson

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Mer läsning

Annons