Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kenth Möller: När sorg och saknad förenar

Oktober månad har inletts med ett par massmediala vittnesmål om dödligt våld, där barn och ungdomar, varit offer, men också
förövare.

Annons

I samma stund som jag mer eller mindre tvingas ta del av den rent omänskliga tragiken som dramatiskt har text- och bildsatts, så går mina tankar automatiskt till Anhöriggruppen i Västerås.

Det är en grupp föräldrar som var och en upplevt någonting som jag själv inte upplevt, och som jag inte heller kan föreställa mig eller förstå; nämligen att ha förlorat ett barn i ett våldsbrott.

Jag kommer aldrig att, som hjälpare, kunna säga att jag vet hur det känns. Trots att jag som polis funnits bland dem i över tio år, vet alla ohyggliga omständigheter, känner igen deras individuella sorg och saknad, vet om deras vrede, bitterhet, hopplöshet och förtvivlan. Jag kan inte säga att jag vet hur det känns, trots att jag vid många tillfällen nåtts och omslutits av deras gemenskap, närhet, framtidstro, förtröstan, och vilja att gå vidare.

Men "min" anhöriggrupp vet hur drabbade anhöriga känner sig i Rödeby och i Stockholm, och hur deras närmaste vardag kommer att te sig framöver. Upplevelserna blir likartade och sorgen och saknaden förenar.

Nästa gång jag möter denna hårt drabbade föräldraskara blir om ett par veckor, mycket efterlängtat mitt i den lite gråkalla oktoberkvällen. Här väntar ett höstmöte med visheten, erfarenheten, enkelheten och med alla genomlevda känslor.

När jag svänger upp med bilen på den grusade gårdsplanen bakom Lundby kyrka, kommer jag säkert att se alla ljusen, som en välkommen gest, flöda ut från fönsternischerna i den gamla gula prästgården. Några parkerade bilar utanför, och skuggrörelser i köksdelen, vittnar säkert om att de flesta redan är församlade, och att några tagit på sig uppgiften att ordna en enkel meny för kvällen.

Under mina trevande steg upp mot den mörka prästgårdsdörren, och innan jag träder in i gemenskapen, hinner alla saknade ungdomar framträda som tydliga minnesbilder. Utan att jag vet hur det går till så slår de känslomässigt följe med mig in genom prästgårdsdörren till den värmeljusdoftande gemenskapen. Jag har plötsligt åter blivit en välkommen gäst hos ett antal familjer, där sorgen och saknaden förenar. Handskakningar och kramar förenar oss.

Ibland blir vi alla samlade kring en maffig smörgåstårta. Ibland blir menyn en helt annan, men ofta underordnad själva samtalet. Dagordningen är påfallande bred och samtalsämnena varierar. Allvaret blandas gärna med roligheter och skratt. Personkemin är god, liksom personkännedomen. Av samtalet har jag lärt mig att livet måste gå vidare, om än i andra former, men det efterföljande livet läker absolut inte alla sår.

Att träffas i Lundby prästgård någon gång per år tycks under åren ha växt ut till att bli ett sätt att överleva och uthärda. Kanske kan även det förestående oktobermötet växa ut till att bli en utsträckt hand, inte minst mot Stockholm och Rödeby, nu när sorgen och saknaden förenar.

Kenth Möller

Västerås

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Mer läsning

Annons