Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kina efter OS - och före

Annons

Det var en sensommardag 1958 som jag först anlände till Kina. Jag kom närmast från Mongoliet och under mig ringlade kinesiska muren genom det torra landskapet. Den stora ambassadbilen böljade fram i ensamt majestät, annars såg man bara enstaka bussar samt cyklar och rickshaws.

Och så dök stadsmurarna upp, oxblodsröda med höga portar, och Pekings trolldom log stilla mot mig. Det var en sällsam stad och herregud så vacker.

Jag bodde där i nästan ett år, isolerad som en guldfisk i en skål. Inga kineser fick tala med utlänningar, alla kontakter måste tas via ministeriet, pressen var styrd och handlade mest om rekordskördar i Albanien. Från tågen kunde man ute på fälten se människomassor som med de enklaste redskap grävde dammar och byggde vägar. Landet kändes som ett enda fångläger och vi diplomatiska marionetter glodde förvånat på denna värld där alla gick klädda i samma blå Maouniformer.

Visst reste jag så gott det gick men alltid var man bevakad. Diplomater förevisades fabriker, ledsagades man in i en restaurangvagn skickades de andra passagerarna ut. Vad vi såg var ett land av kulisser. Men likväl fanns där en tjuskraft i hela staden, årtusenden av kultur och strävanden som vi nu försökte göra oss löjliga över. Ambassadören skickade surögt hem en rapport om en kinesisk smed som gjort kullager: "Bäva månde SKF."

Sedan följde jag utvecklingen på avstånd men begrep ingenting och gör det fortfarande inte. På sådär 20 år, 1975-95, förvandlades detta fattiga, krigsförödda och i detalj dikaturstyrda land till en industriell stormakt. Och det är klart man inte begriper sig på kineserna som, sade jag i ett föredrag på Försvarshögskolan, klär sig i svart till bröllop och vitt till begravning, skrattar när de kommer med dåliga nyheter, behåller mössan på inomhus, läser sina böcker bakifrån, avslutar måltiderna med soppan och dricker vinet varmt.

Numera heter staden Beijing, vilket den för övrigt alltid har gjort, det är bara transkriptionssystemet som ändrats. Och jag som minns den tid då Kina verkligen var en förtryckets diktatur. Jag läser när de olympiska spelen avslutats att "Nu när OS är över står landets ekonomi inför stora utmaningar: Elbrist, börsfall, växande kostnadstryck, återuppbyggnaden i Sichuan och miljöproblemen." Ja, det är sant men ändå har landet genomgått en fenomenal utveckling sedan jag senast var där, en bit in på 1990-talet då jag åkte till Tibet.

BNP fortsätter växa med tio procent om året, OS kostade 250 miljarder men det är en baggis för Kina som har världens största valutareserv, 1800 miljarder dollar. Jo, jag har ohyggligt klart för mig hur det står till med mänskliga rättigheter men jag vet hur det var ställt 1959 och jag vet också vad som hänt med samma rättigheter i Afghanistan och Irak, i Guantànamo och Abu Ghraib.

Denna missunnsamhet, detta felfinneri, detta ständiga klankande på brister och fel erinrar mig om den svenska inställningen till kolonialismen efter världskriget då vi suttit på parkett medan britter, fransmän, belgare och holländare slogs och led: De hade haft kolonier, fy, det hade inte vi. Då skulle vi undervisa, hjälpa, utveckla. Sedan har vi sett hur det gick i Kongo och Rwanda, med korruption och aids, och vi har fått våra egna ghetton, i Rinkeby och Tensta.

Kina har lärt mig att man aldrig får extrapolera framåt i tiden, tro att utvecklingen kommer att vara densamma som hittills. Kina har gjort stora framsteg även ifråga om mänskliga rättigheter men vi beter oss som drängen som ville titta närmare på den erbjudna hustrun och inte gav sig förrän man klätt av henne naken. Då ville han inte ha henne. Varför inte? Jag tycker inte om färgen på hennes ögon. Vi tycks ha bestämt oss för att hitta fel på Kina.

Maos utrikesminister Chou Enlai påpekade en gång stillsamt att kineserna uppfann tryckerikonsten men brydde sig inte om att ge ut serietidningar, uppfann krutet men började inga krig, uppfann kompassen men brydde sig inte om att upptäcka Amerika.

Mitt år i Kina, då för länge sedan, har gjort att jag ser på Kina med respekt och beundran men också med oro och ängslan. Mycket har blivit bättre men mycket brister alltjämt, och dessutom är ju kineserna så förtvivlat många.

Själv saknar jag intensivt och bittert den gamla underbara kejsarstad som Peking en gång var. Nu är det gamla rivet, stadsmurarna är borta och skyskraporna växer i en stad där förr inga tvåvåningshus fanns eftersom ingen fick bo högre än kejsaren.

Men det är väl som en gammal kines en gång sade: "Nu har vi blivit så fattiga att det enda vi har är pengar."

Bengt Rösiö

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Mer läsning

Annons