Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kina har tappat rötterna

Jag har varit i Tchad bara en gång och då för en enda dag. Resebyrån hade bokat in mig på ett hotell som hette Aire i tron att det var ett flygplatshotell men aire betyder rovfågelsnäste på franska.

Annons

Det var ett ruggigt litet utkantshotell där franska kolonialister svirade om på lördagskvällarna, men det var gudomligt vackert beläget. Författaren Romain Gary har talat om Tchad som "Himlens rötter". Huvudstaden - som på den tiden hette Fort Lamy - var en spretig ökenstad och på det stora fortet hängde den tchadiska trikolor som är nästan identisk med den franska. Stämningen kom mig att minnas Jean Gabin i Legionärer, Spanien har lejt Er att dö.

Jag har, som sagt, aldrig åkt tillbaka till Tchad men från ett besök i Darfur minns jag en resenär som berättade att på härbärget i tchadiska Abecher låste man in gästerna en timme varje förmiddag ty det var då man rastade lejonen. Förmodligen en skröna men Tchad är udda på många vis. Det ligger fyra från slutet i FN:s lista över livskvalitet, har letts av en radda diktatorer och är befolkat av ohyggligt fattiga människor.

Världsbanken gav pengar för att det kustlösa landet skulle bygga en gasledning men president Deby använde dem för att istället köpa vapen. Vart femte barn dör innan det fyllt fem år och ett par miljoner flyktingar från Darfur lever på svältgränsen. Eller under den.

Men nu har det dykt upp en ny spelare på denna torftiga scen. 2006 bröt Tchad med Taiwan och erkände Beijing istället och betalningen började genast forsa in. Det är dyrt med olja och cement så därför bygger kineserna raffinaderi och cementfabrik. Man skall också bygga vägar, bevattningsanläggningar och ett mobiltelefonnät. Det har Kina råd med, 1300000000000 dollar i tillgångar, mestadels fordringar på USA som lånar två och en halv miljard dollar om dagen för att finansiera bland annat kriget i Irak som kostar tio miljarder - ja, just det, om dagen.

Det fanns ju en tid då USA förknippades med Marshallhjälp och fredskårister medan Maos Kina var något man kunde bortse från. Nu förknippas USA med Irak, Guantánamo och Abu Ghraib medan Kina köper goodwill: Enorma anläggningar för prospektering i Kongo och Guinea, järnvägar i Nigeria och Angola, till och med en nygammal huvudstad i Elfenbenskusten, Yamoussoukro.

Nåja, "quidquid id est, timeo Danaos et dona ferentes" - Vad det än må vara fruktar jag grekerna även om de kommer med gåvor - det var Laokoons varning till trojanerna när de rusade iväg till den med soldater fyllda trähästen som grekerna lämnat kvar vid sin låtsade avfärd. Ingen tror väl att Kina investerar i Afrika av omtanke utan därför att man vill åt den olja och de råvaror med vilka afrikanerna får betala tillbaka sina lån. Det har elakt sagts att det enda de kinesiska och tchadiska ledarna har gemensamt är likgiltigheten för mänskliga rättigheter, och slakten i grannlandet Darfur lär åtminstone delvis ha företagits med kinesiska vapen.

Kineserna använder lokalbefolkningen bara för handräckningsjobb och kineser för alla de viktiga - Ethiopian Airlines har dagligt flyg till Beijing. Kineserna ställer inga villkor som Världsbanken utan är cyniska som fransmän, fast värre.

Chou En-lai sade en gång att kineserna uppfann papperet men tryckte inga veckotidningar, uppfann dynamiten men började inga krig, uppfann kompassen men brydde sig inte om att upptäcka Amerika. Dagens Kina tycks emellertid ha tappat rötterna i den gamla kulturen och imiterar snarare än nyskapar. Nu imiterar man kolonialismen, i en ny och slug form där Kina vinner insteg utan att behöva ta ansvar.

Alla känner vi till de gigantiska problem Kina har hemmavid, med miljöförstöring, klasskillnader och ledare som ärvts från Maotiden. Redan på 1950-talet skrev den indiske Beijingambassadören om bok om De två Kina och klyftan finns alltjämt, mellan kuststädernas glittriga rikedom och det fossiliserade inre.

Trots välmenande ansträngningar av både gamla kolonialmakter, biståndsgivare och USA har Afrika misslyckats och det bästa man kan hoppas är att den kinesiska injektionen av infrastruktur kan leda till att dugande afrikaner stannar kvar i sina hemländer istället för att flykta till väst. Det finns idag fler malawiska läkare i Manchester än i Malawi.

Bengt Rösiö, diplomat Stockholm

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Mer läsning

Annons