Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Komvux är så mycket mer än bara en skola

Den 16 augusti 2007 inledde jag min karriär på Komvux i Västerås.

Annons

Bakom mig hade jag en misslyckad grundskola, ett avhoppat gymnasium, avbrutna studier vid Komvux i Köping och ingen arbetslivserfarenhet att tala om.

Med ett självförtroende som en gråsten och en ny kalender i en ny skolväska kom jag för sent första skoldagen. Och andra. Och femtiofjärde. Jag trodde verkligen, på riktigt, att jag var obildbar. Jag brukade tänka om mig själv att jag var en rätt härlig tjej men att jag inte var så himla smart.

Jag kämpade då, och jag kämpar fortfarande. Jag kommer för sent. Jag gör allting utom mina läxor. Jag får träna på att ta ansvar för mina studier och i förlängningen också för mitt liv, vilket jag inte alltid varit så bra på.

Om någon hade sagt till mig för några år sedan, då mitt liv var en total katastrof och en parodi på allting som kan kallas värdigt liv, att jag skulle åstadkomma det jag åstadkommit på det här dryga året hade jag aldrig trott dem.

Jag kom till Komvux med ynka 50 poäng i datakunskap i bagaget. Det var det enda pappret jag hade på någonting som jag kunde. Det lämnade mig med 2300 poäng kvar till ett komplett gymnasiebetyg. Under mina första två terminer lyckades jag skrapa ihop 500 poäng, fyra MVG:n och två VG:n. Den osmarta, obildbara, ganska långsamma tjejen var visst inte det!

Mina 500 poäng på Komvux är inte bara mina första 500 poäng mot ett komplett gymnasiebetyg. De innehåller hela min utveckling från skitskraj, socialt handikappad, totalt ansvarslös 14-åring i en 21-årings kläder till modig, stark, socialt kompetent, relativt ansvarsfull ung kvinna.

Jag trodde inte att jag kunde förstå eller lära mig matematik när jag kom till Komvux. Jag grät ofta på lektionerna i Matte A, kände mig som ett misslyckat ufo. En dag frågade jag min mattelärare om han trodde att jag någonsin skulle kunna bli godkänd i matte. Han frågade hur länge jag tänkte gå på Komvux. Två år, svarade jag. Han sade att jag skulle klara kursen med ett VG på den tiden.

Det tog inte två år, inte heller 20 veckor som standard, men efter cirka 30 veckor kom jag ifrån min sista skrivning i Matte A med betyget Väl godkänd. Då grät jag också, av glädje.

Jag har kommit så otroligt långt på den här korta tiden! Det jag fått på Komvux, av mina lärare och klasskamrater, går inte att mäta i pengar, eller att beskriva i ord. Det kan låta svulstigt men det är sant och på riktigt. Trots att jag kommit så långt vet jag att jag inte klarar av distans- eller nätverksbaserad undervisning. Jag behöver ett klassrum. Jag behöver klasskamrater.

Framför allt behöver jag mina kompetenta, medmänskliga lärare, som skickar mejl om jag varit borta ett tag, som hjälper mig när det känns tufft, som ställer krav på mig och behandlar mig som en vuxen, kompetent ung kvinna, som vägleder mig när jag går vilse. Jag vet att jag inte kan ändra något beslut som redan är fattat. När jag fick beskedet om nedläggningen av min fantastiska skola grät jag.

Det är med sorg, och tacksamhet, jag skriver detta. Jag kommer aldrig i ord kunna uttrycka till Ann-Sophie, Lars, Mona, Anna, Hassan och Birgitta hur tacksam jag är för vad de gjort för mig. Tryggheten som Komvux inneburit för mig har gjort mig orädd i livet.

Att jag blivit tvingad till att umgås med människor jag aldrig skulle ha valt att ha i mitt liv om det inte varit för Komvux har gjort mig till en mer öppen människa. Jag har fått nya spännande vänner som jag träffar regelbundet på skolan.

Jag är riktigt ledsen att jag inte kommer få chansen att utveckla dessa relationer längre, eftersom vi från och med den 1 januari 2009 inte längre kommer att ha ett naturligt sammanhang att träffas i.

Jag hoppas vid alla heliga brinnande buskar att de nya utbildningsanordnarna kommer att erbjuda mig klassrumsundervisning, lärare, klasskamrater, uppehållsrum, skolbibliotek, skolcafeteria och datasal.

Det vore förödande för min sociala förmåga, min tilltro till mig själv och min inlärningsprocess om jag fick nöja mig med distans- eller nätbaserad undervisning.

Det vore dessutom förödande för min tilltro till beslutsfattare, nya aktörer inom skolbranschen och samhällsstrukturen.

Jag hoppas att de stora vinnarna i upphandlingen blir vi hundratals elever och de 70-talet personal på Komvux som berörs av beslutet, inte kommunens budget eller utbildningsanordnarna. Jag hoppas att det finns någon form av mening eller vinst, mänsklig och inte ekonomisk i det här.

För om det inte gör det, då är allting faktiskt bara falskt och meningslöst hyckleri!

Jag förväntar mig inget svar från kommunpolitikerna. Ärligt talat finns det ingenting som de kan säga för att övertyga mig om att det beslut de fattat är korrekt.

Tiden kommer att visa oss om de nya utbildningsanordnarna lovar runt och håller tunt, eller om de faktiskt kan erbjuda mig kvalitativ vuxenutbildning. Tills dess är till och med ett "förlåt" alldeles för lite.

Elin Mattsson

studerande på Komvux

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Mer läsning

Annons