Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Konsten att inte se verkligheten

Annons

Den 30 mars läste jag i VLT om Eskil Larssons situation med 67 vårdare på knappt två år. Min första reaktion var en känsla av overklighet och tvivel. Kunde detta stämma? Men jag förstår att tidningen omöjligen kan komma med en sådan uppgift utan att ha kollat den mycket noga först.

En gång i tiden hade jag mina barn hos en kommunal dagbarnvårdare, och det förekom också några "reservdagmammor", när den ordinarie var sjuk. Jag försökte föreställa mig hur vi hade agerat om våra barn hade fått 67 olika dagbarnvårdare på knappt två år. Jag misslyckades med att få fram bilden. Så jag försökte med 34 i stället. Jag misslyckades igen. Då förflyttade jag mina tankar till ett annat område, där det förekommer vikarier: den kommunala skolan. Det gick inte bättre. Jag kunde helt enkelt inte frammana bilden av en karusell av 67 respektive 34 vikarier på två år.

Jag undrade då vad det var som gjorde att de tankarna föll på sin orimlighet så till den grad att jag inte kunde fullfölja dem från början till slut. Jo, det handlade om fullt friska och rörliga barn, respektive ungdomar och föräldrar. Med andra ord, folk som har den fysiska och psykiska förmågan att kräva och att, till exempel, välja privata alternativ.

Den förmågan har man inte alltid när man är över 70 år, och definitivt inte när man dessutom är svårt sjuk, som Eskil Larsson. Behöver det sägas en gång till att ett samhälle inte är starkare än sin svagaste länk? Det är just den äldre generationen, där Eskil och Mary är mycket värdiga representanter, som har byggt upp det här landet. Det står fullständigt klart för mig, som människa och folkpartist, att den generationen är värd all respekt, trygghet och omsorg i världen och det får kosta.

Så hur skulle jag vilja agera? Ett vårdteam kan inte bestå av 67 personer. Blotta tanken är absurd. Möjligen kan man tänka sig sex eller sju personer som avlöser varandra och är välbekanta med vårdtagaren. Vidare kräver jag att dessa personer har genomgått en adekvat utbildning, såväl teoretisk som praktisk. Slutligen måste personalen få en skälig lön, alltså inte på den nuvarande nivån. Finns det någonting viktigare än att ta hand om människor? Hur kan det komma sig att det här samhället värderar vårdyrket så lågt att det inte är berett att betala rimliga löner, med missnöje och stor personalomsättning som följd?

Jag har inget stort förtroende för socialdemokraternas och bundsförvanten vänsterpartiets vilja och förmåga att värna om de sjuka och svaga i samhället. Men jag måste säga att det aktuella fallet med Eskil Larssons otaliga vårdare övergår min vildaste fantasi. Vad gäller Kent Rybergs vaga och till intet förpliktigande kommentarer och besök, ja, jag tycker att det skulle ha varit bättre om han hade stannat hemma och gärna dragit ner persiennerna, för att slippa se en verklighet som hans parti, med vänsterpartiet i släptåg, ändå inte kan avhjälpa.

Sonia Kjellsson, fp, ledamot av kommunfullmäktige och individ- och familjenämnden

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Mer läsning

Annons