Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Krav på vandringsleder för fisk slår fel

Tusentals vandringshinder för fisken i våra vattendrag ska tas bort för att uppfylla EU:s direktiv för vatten. Avsikterna är goda, men riskerar att värdefulla kulturmiljöer vid vatten utraderas. I strävan att förbättra vattenkvaliteten är våra kulturmiljöer vid vatten lågt prioriterade.

Annons
Nära vatten. Mycket av vårt kulturarv ligger nära vatten och hotas enligt riksantikvarien av nya EU-regler. Bilden visar kraftverksdammarna i Surahammar.

Människans bosättningar och verksamheter har starka band till vatten och vattendrag. En stor del av vårt industriella kulturarv från medeltiden och framåt, är knutet till rinnande vatten och vattenkraft.

Här finns lämningar och anläggningar som fortfarande fungerar, som kvarnar, sågar, hamrar och hyttor, trösklogar, flottningsanläggningar, damm- och översilningsängar.

I synnerhet under 1900-talets storskaliga utbyggnad av vattenkraft för elproduktion, skapades vandringshinder för fisk. Med EU:s ramdirektiv för vatten och vattendistriktens åtgärdsprogram ska många vandringshinder åtgärdas med bland annat minimitappning och fiskvägar.

Många andra vatten- förbättrade åtgärder ska också genomföras, till exempel tas nu flottningslämningar bort för att få tillbaka turbulenta flöden. Stora delar av kulturarvet vid vatten kommer därmed mer eller mindre utraderas.

De åtgärder som planeras att genomföras i vattendragen behöver ta större hänsyn till och anpassas till kulturmiljövärden. De bör också vägas mot den ekologiska nytta som åtgärderna kan ha.

Vattenverksamhetsutredningen (SOU 2013:69) har kommit med ett delbetänkande för att underlätta och påskynda åtgärder i vattendragen för att förbättra vattenkvaliteten. De som har verksamhet vid vattendrag ska, enligt utredningen, ansöka om nytt tillstånd för sina anläggningar.

Det gäller också de anläggningar som nyttjas med stöd av urminnes hävd. Visserligen ska kulturmiljövärden beaktas enligt miljöbalken, men möjligheterna att tillgodose dessa värden kan bli begränsade med bindande miljökvalitetsnormer för vatten och med vattendistriktens åtgärdsprogram.

De som inte ansöker om nytt tillstånd, eller får avslag, ska föreläggas att riva ut anläggningarna.

De som äger stora vattenkraftverk för elproduktion har de nödvändiga ekonomiska resurserna för omprövning. För anläggningar med inga eller små intäkter, är situationen en helt annan.

Det finns hundratals anläggningar som vårdas av privatpersoner och ideella föreningar, bland annat arbetslivsmuseer. De har inte råd att vare sig söka tillstånd eller investera i eventuella fiskvägar.

Utrivningarna riskerar bli många och omfattande. Utredningens förslag kommer med all säkerhet att medföra att riksdagens miljökvalitetsmål för Levande sjöar och vattendrag inte kan nås vad det gäller att bevara kulturmiljövärden.

Historiska miljöer som årligen besöks av tiotusentals människor kommer att förstöras.

Vi hävdar därför att:

• Utredningens förslag måste anpassas till att kulturhistoriskt värdefulla miljöer berörs. Utrivningar bör inte alltid krävas och endast om det finns starka ekologiska motiv.

• Om kravet att söka nytt tillstånd enligt miljöbalken kvarstår också för de många små kulturhistoriskt värdefulla anläggningarna bör en myndighet eller organisation få i uppdrag att vid behov ta fram tekniska lösningar med omlöp för fisk.

• De anläggningar som bedrivs med kulturhistoriska motiv måste få ekonomiska möjligheter att få vara kvar.

Lars Amréus, riksantikvarie.

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Mer läsning

Annons