Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kvinnor utsatta för hot och våld måste få hjälp

Under våren har Stiftelsen Tryggare Sverige genomfört en undersökning om hur polisen arbetar med hot- och riskbedömningar vid anmälningar som rör våld mot kvinnor. Undersökningen bygger på intervjuer med företrädare för landets samtliga 21 polismyndigheter.

Annons
Polisens arbete kan bli bättre. Det är också dags att på allvar diskutera vilket ansvar polisstyrelsens ledamöter och olika kommunpolitiker har för att polisens arbete med våld mot kvinnor inte fungerar i praktiken. (Bilden är arrangerad.) foto: scanpix

Resultatet visar att endast tre av 21 polismyndigheter har upparbetade rutiner som säkerställer att strukturerade hot- och risk-bedömningar genomförs i majoriteten av de anmälningar som rör våld mot kvinnor. Utmärkande för dessa tre myndigheter är bland annat att arbetet bedrivs i enlighet med framtagna tjänsteföreskrifter och att verksamheten genomsyras ett helhetsperspektiv. Dessutom har berörd personal genomgått adekvat utbildning.

Motsvarande rutiner saknas emellertid vid majoriteten av landets polismyndigheter. I många av dessa myndigheter överlåts beslut om lämpliga skyddsåtgärder och andra insatser för våldsdrabbade till den enskilde tjänstemannen, som fattar dessa beslut utifrån sitt eget omdöme, sina egna värderingar och, ofta, sin egen magkänsla.

Arbetet bedrivs i stor utsträckning i projektform och bygger på eldsjälar. Framtagna tjänsteföreskrifter följs inte och de omfattande utbildningsinsatser som gjorts visar små skillnader i praktiken.

Resultaten visar att det även finns stora skillnader inom polismyndigheterna. Det är exempelvis inte ovanligt att arbetet med strukturerade hot- och riskbedömningar fungerar väl i vissa närpolisområden eller polismästardistrikt, medan arbetet helt eller delvis lyser med sin frånvaro i andra områden eller distrikt inom samma myndighet.

I praktiken innebär dessa skillnader mellan och inom polismyndigheterna att förutsättningarna för brottsdrabbade att få hjälp, stöd och skydd varierar beroende på i vilken kommun den drabbade bor och vilken polis de söker hjälp av.

Polisens arbete med strukturerade hot- och riskbedömningar är ytterst en fråga om liv eller död. En utebliven hot- och riskbedömning kan i värsta fall innebära att en våldutsatt kvinna inte får den hjälp och det skydd som hon har rätt till och behov av, med konsekvens att hon återvänder till den destruktiva relationen.

Det är sällan brist på utbildning eller resurser som är problemet. Det handlar snarare om att få tjänstemän att arbeta på ett nytt sätt, men även att ändra strukturer, värderingar och attityder.

Det fortsatta arbetet måste därför inriktas på att de mål som ställts upp och att de tjänsteföreskrifter etcetera som utarbetats får genomslag i praktiken. Fokus för framtiden måste således förflyttas från de traditionella lösningarna till att finna nya angreppssätt, nya samverkansformer och nya aktörer. Det går inte längre att kasta goda pengar efter dåliga!

Även om det finns starka skäl att rikta kritik mot polisens sätt att arbeta vid ärenden som rör våld mot kvinnor är det också är dags att på allvar diskutera vilket ansvar polisstyrelsens ledamöter och olika kommunpolitiker har för att polisens arbete med våld mot kvinnor inte fungerar i praktiken.

En av förklaringarna till att det har varit så svårt att komma vidare i dessa frågor är sannolikt att det saknas lokala kravställare på hur polisen ska sköta denna del av sitt uppdrag – lokalsamhället har helt enkelt inte varit tillräckligt intresserat av att få till varaktiga förändringar.

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Mer läsning

Annons