Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Lägg dig i, bry dig om!

Annons

Fasaderna är villor, lägenheter och radhus. Bakom kulisserna vilar skräck, terror, hemligheter och djup skam och det är vanliga hem jag skriver om, med vanligt folk istället för fasader och aktörer.

Man brukar tala om vissa invandrarmäns makt inom familjen, hur de styr sina fruar och framförallt sina döttrar och man ryser av fasa. Vi lever ju i ett civiliserat och modernt samhälle där inte sådant borde få hända, men det man gärna glömmer eller vill blunda för är misshandeln som förekommer i både psykisk och fysisk form i infödda svenska familjer och som alltid har förekommit. En gemensam nämnare är att de som misshandlar har gjort det till sin tradition och kultur, men att den infödde svenske mannen aldrig skulle erkänna detta.

Han brukar i stället tala om att han blir provocerad av hans kvinna, att folk inte är kloka i hans omgivning och att man inte ska lägga sig i hans och familjens liv. Men bestämmer man sig för att titta lite i de svenska misshandlande männens ryggsäckar, så skulle man i de allra flesta fallen hitta en otrygg barndom där våld har förekommit systematiskt och regelbundet. En tradition likväl som någon annan med makt och kontroll, ty "när allt annat rasar i min närhet så kan jag i alla fall styra min familj, för jag vet inget annat sätt att ta till när jag måste konfronteras med saker"

Och lättast är det att projicera saker som händer på jobbet, eller ens förtvivlan över att vara arbetslös (alla maktlösa känslor som man inte kan göra upp med) på sin kvinna. Man kan hitta på olika anledningar att få ur sig sin ilska. Att skorna i hallen kanske är slarvigt slängda, att kvinnan kommer hem fem minuter senare än vad hon hade sagt, en oväntad räkning ramlar in och ungarna tar hem kompisar som för liv.

Sådant kan "räcka" för att få skrika hemskheter som också helst ska glömmas av omgivningen i samma ögonblick de har slungats ut. Det är också legalt att slå kvinnan som säger att mannen ska lugna ner sig, men hur fan ska han kunna göra det när allting jävlas.

Sen ska det börjas om. Det gosas och tros så väldigt mycket, för mannen är ju egentligen inte så där elak, han menar det inte, han blir bara så djävla arg ibland och visst har de väl det bra, i alla fall för det mesta?

Och så pratas det om att söka hjälp, för plötsligt kan mannen förstå allvaret i att kvinnan vill lämna honom, men så går dagarna och lugnet råder så länge inte något retar upp honom. Han kanske behärskar sig också, för han ska inte till någon satans hjärnskrynklare och kvinnan hoppas på att den hon blev kär i ska bli lika snäll, mysig och omtänksam som han var då och kanske till och med tror på det, tills det händer igen.

Men det är inte bara männen som är bovarna i dramat, kvinnorna måste själva ta sitt ansvar att bryta den här den onda spiralen med att bli kränkta och slagna genom att aktivt söka hjälp. Att inte tänka på det blir jobbigt med en separation, hur det ska gå ekonomiskt eller att det blir en skam om allt kommer fram. För det är på det här viset det blir till en tradition och som absolut inte har något med knätofs och julskinka att göra. Barnen som lever i detta är ofta lojala mot sina föräldrar och berättar inte för någon, men de växer upp och har tyvärr stora chanser att blir nästa förövare och/eller offer i sin i framtiden nybildade familj.

Så alla vi som upprörs och är beredda att skriva under med vår avsky mot de så kallade hedersmorden inom invandrarfamiljerna, kan inte vi också hålla ögon och öron öppna och lägga ner den förbannade "jag-vill-inte-lägga-mig-i-mentaliteten" oavsett vilka det handlar om, även när det händer i tomtebolyckan?

Suzanne Mårtensson

Västerås

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Mer läsning

Annons