Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Lärare: Man lär så länge man har elever

Annons

Jo, vi vet allt det där med att skolan ska främja elevernas harmoniska utveckling till ansvarskännande människor och samhällsmedlemmar och att vi ska utveckla elevernas förmågor att utöva inflytande, ta ansvar, arbeta självständigt, lösa problem och ta personlig ställning.

Jo, vi vet att varje elev i skolan har rätt att få känna växandets glädje och erfara den tillfredsställelse det ger att göra framsteg och övervinna svårigheter. Men vi vet också, att "den dolda läroplanen", som bland annat handlar om socialiseringens osynliga, trassliga relationstrådar mellan eleverna i klassrummet grumlar vår strävan att uppnå ovanstående mål.

Vi vet, att vi många gånger kommer att gå ut och in i vårt inre kostymförråd och ikläda oss rollen av psykolog, polis, bonusfarsa, lejontämjare, medlare, tröstare för att om möjligt hitta de rätta orden och nycklarna till varje enskild elev. Så det är både med optimism och bävan vi möter en ny termin.

Vi börjar märka, att synen på vårt eget uppdrag som pedagoger är helt avgörande för hur vårt arbete kommer att gestalta sig. Vi inser att vårt förhållningssätt till elever och kolleger styr vår upplevelse av hela verksamheten.

Enligt den israeliske religionsfilosofen och författaren Martin Buber är verklig kunskapsinhämtning baserad på pedagogens personliga närvaro, och då inte i första hand som förmedlare av sina ämneskompetenser. Alltså, i det mellanmänskliga mötet, i "ögonblickets skeende", bygger vi det förtroende som ska ligga till grund för elevens bestående kunskaper och personliga utveckling.

I det äkta mänskliga mötet mellan två människor eller mellan en pedagog och en klass skapas ett ömsesidigt förtroende i den pedagogiska situationen. På detta djupt humanistiska plan blir det möjligt att locka fram det som egentligen redan finns. Just där ligger pedagogikens hemlighet; att inte bara vara lärare utan också personlig medmänniska med liknande livsvillkor och samma existentiella frågor över livet som eleverna har.

Det är som om vi alla bär på en dold skattkista som innehåller våra personliga gåvor och resurser.

Utbildningen syftar till att söka och finna den skatten, ta för sig, glädjas åt och specialisera sig på den talang som blev just min. Oavsett sinnelag kommer den ansvarsfulla pedagogen att vara elevens förtroliga guide genom hela studietiden.

År 2007 är det kanske onödigt att nämna, att den konservativa formen av utbildning, den som mest handlar om informationstransporter från lärare till elev eller reproduktion av ämneskunskaper, strider mot alla intentioner i läroplanen.

Att reformera skolan måste år 2007 innebära en storsatsning på "relationskompetenser" för att använda den danske familjeterapeuten och författaren Jesper Juuls uttryck. Varje enskild pedagog, som är någorlunda ärlig mot sig själv, är medveten om att man kan vara brinnande och mästerlig inom sitt ämne, men när det gäller att ha fruktbara relationer till 25 elever samtidigt krävs inblick i det mänskliga psyket och bekantskap med grupprocesser och funktionella kunskaper i kommunikation. Det är ändå den plattform vi ska agera utifrån för att eleverna ska kunna förankra sina kunskaper och för att vi ska få ett stimulerande arbete.

Lena Schilström

Anders Caringer

Västerås Pedagogiska Idéforum

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Mer läsning

Annons