Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Lärare: Minister Björklunds skolpolitik måste få ett slut

Annons
Kontrollera mera. Specialpedagogen Gunnar Martin Aronsson hävdar att Jan Björklund vill anpassa skolan till en närmast militaristisk organisationsstruktur med ständiga hot om bestraffning för dem som inte faller in.foto: scanpix

Nu vill utbildningsdepartementet ”stävja betygsinflationen” och blotta, vad minister Jan Björklund kallar, ”glädjebetyg”. Ett beslut om att från 2014 utöka de nationella proven till att även omfatta SO- och NO-ämnen har redan fattats. Att fler prov per termin införts känner vi till, liksom att fler och fler årskullar knuffats in i de nationella provens bås för att examineras från topp till tå. Det är Björklunds regemente.

Departementet och Björklund anklagar nu mer eller mindre skolor för att man inte, enligt Björklund, förhindrat fusk. Därför ska nu Skolinspektionen i en räfst- och rättartingsaktion slumpmässigt samla in 30 000 nationella prov för att kontrollera att skolorna rättat dem korrekt, eller snarare, som Björklund uttryckte det på utbildningsdepartementets presskonferens den 29 november: ”för att upptäcka, om skolor systematiskt rättar fel” och han fortsätter: ”Om man upptäcker att en skola gör fel så blir naturligtvis den skolan extra föremål för granskning”. Sanktioner mot skolor som ”inte sköter sig” ska få användas i en hårdnande straffskala, som också inkluderar Skolinspektionens rätt att stänga en skola.

Provresultaten ska dessutom via Skolinspektionen jämföras med betygen. ”Glädjebetyg”, vilket betyder att en elev fått högre betyg än vad flickan eller pojken enligt Skolinspektionen gjort sig förtjänt av, skall avslöjas och i konsekvensens namn sålunda sänkas till ”rätt” nivå.

Kontroll, straff och ännu mer kontroll är alltså utbildningsministerns policy, uppen-barligen i ett välmenande syfte att det ska vara ”likvärdiga krav” på elever i hela landet. ”Så här mycket kontroll av betygssättningen har Sverige aldrig haft”, erkänner dock Björklund villigt vid pressträffen.

Jo, tack. Tongångarna känns igen. Betyg tidigare i åldrarna. Avstängning av bråkiga elever. En skolplikt med betoning på plikt. Under de år som Björklund basat för skolpolitiken har det konsekvent handlat om att anpassa skolan till en närmast militaristisk organisationsstruktur. Men medan en sådan struktur passar utmärkt till Försvarsmakten har den ingenting alls med en struktur som ska underlätta utbildning att göra.

Utbildning handlar om att upptäcka, förstå och integrera kunskap, medan prov, lokala eller nationella, blott har en parentetisk betydelse för kunskapsprocessen. Sålunda har det i svenska skolor under åren skett ett enastående slöseri med energi. Energi somi stället kunnat användas där den behövs: att understödja den kreativa kunskapsprocessen.

Skolpolitiken har år efter år urholkat möjligheterna till en skola där kunskap står i centrum. Tomt ekar i dag valaffischernas löfte där en leende Björklund hävdar att Sverige ska utbilda fler Nobelpristagare.

Denna politik måste få ett slut. Men hur?

Lärarna är i allt högre grad begravda under sina allt mer tyngande administrativa plikter. De orkar nog inte kämpa emot, ännu en gång.

Rektorerna är i många fall pressade att av ekonomiska skäl syssla med marknadsföring av skolan och via glassiga broschyrer och nätpresentationer locka nya skolpengsgivande elever till terminsstarten i stället för att vara verkliga skolledare.

Det blir nog inte heller eleverna, ty de har fullt upp med att förbereda sig för det ständigt växande antalet prov – prov som föga har med kunskapsprocessen att göra, då elever under Björklunds jurisdiktion ständigt tvingas att ställa sig frågan ”Vilka frågor kan det bli på testet? ”

Men vilka ska då tala om att måttet är rågat?

Det är dags att skapa en verklig reformation inom det svenska utbildningsväsendet, en som har rötterna i en humanistisk kunskapstradition, och där man förstår att kunskap är en mångfacetterad process av att ta in kunskap, bearbeta den, och göra den till sin för att där-igenom kunna använda den i sitt liv. En process som inte kan stressas fram av ännu fler prov, ökad kontroll och ökade negativa sanktioner mot vare sig elever, lärare eller rektorer.

Kunskap understöds inte av en utbildningsstruktur som luktar av instängd, närmast fyrtiotalististisk, auktoritär ledning där ständiga hot om bestraffning för dem som inte faller in i ledet tillhör den uttalade policyn. Tvärtom hämmar en sådan struktur erövrandet av kunskap.

Jan Björklund har inte fört in en ny skolpolitik. Däremot har han skakat liv i en museal, hierarkiskt präglad organisationsstruktur och placerat ut den som ett ideal för 2000-talets skola.

Det är den inte.

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Mer läsning

Annons