Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Lärare: Vår yrkeskår håller på att kollapsa av trötthet

Annons
Stress och press. Det finns väldigt få som vill utbilda sig 4-5 år (med studieskulder) till ett arbete som både saknar löneutveckling och möjlighet till stimulerande utveckling, skriver Karin Norén.foto: scanpix

Lönelyftet för oss lärare är i år ett stort skämt och har så varit under de senaste åren. Det är dags att Västerås politiker och makthavare får upp ögonen i tid innan vi står helt utan lärare med kompetens. Det finns väldigt få som vill utbilda sig 4-5 år (med studieskulder) till ett arbete som både saknar löne-utveckling och möjlighet till stimulerande utveckling.

Detta år har vi fått 2 procent i lönelyft. På den skola där jag jobbar har man bestämt sig för tre lönenivåer mellan 300 och 1000 kronor. Ingen får mindre än 300 kronor och det stora flertalet får cirka 500 kronor. Eftersom inga extra medel har givits för att fixa till lönemässiga ”snedsitsar”, vilket är brukligt, så har många duktiga lärare fått 300 kronor för att det ska vara möjligt att ge dessa andra 1000 kronor så de kommer ikapp lite.

Jag invänder i huvudsak med två punkter i denna löneförhandling (och naturligtvis mot det urusla löneläget i stort):

1. I princip noll lönespridning: Att lärare som gör ett bra jobb får exakt samma lönelyft som de lärare som absolut gör minimum eller till och med under denna nivå. Vi har, liksom de flesta arbetsplatser, anställda som mer eller mindre missköter sina arbeten. Vad ger detta för signaler? Hur roligt är det att då fortsätta att vara aktiv, fortbilda sig och arbeta långt utöver vanlig arbetstid (vilket är 45 timmar i veckan), vilket faktiskt de allra flesta lärare gör i dag.

För dem som gör ett gott jobb, det vill säga de som hedras med 500 kronor för sin insats, får 200 kronor mer än just dessa – och det är brutto! Vilka signaler sänder det? Inte känner då jag för att jobba så hårt för att eventuellt kunna unna mig en biobiljett extra varje månad! Jag tror de personerna är lätträknade.

2. Lönenivåökningen: Att vi just i dessa tider, då det händer så mycket inom skolan som kräver massor av extra tid och energi (tror inte allmänheten känner till att vi just nu jobbar fram en helt ny skolreform inför hösten 2011, den så kallade Gy11), erbjuds en löneförhöjning som man inte vet om man ska skratta eller gråta åt. Vi jobbar varje icke undervisande minut med denna skolreform, vilket innebär helt nya program, kursupplägg, betygsnivåer och betygskriterier för att bara nämna några av de nyheter som införs.

Vi genomgår dessutom en omfattande utbildning inom IT för att möta våra studenters behov av pedagogiska riktlinjer då de alla blir ”ägare” av en dator, vilket innebär mycket extra nedlagd tid (syftar på PIM för de insatta, vilket i flera andra kommuner genererar en veckas komptid), samt att ett stort antal lärare just nu genomgår utbildning på 7,5 högskolepoäng för att kunna ta emot lärarstudenter. Denna utbildning är obligatorisk för alla som ska ta emot lärarstudenter från och med 2011, men det är klart, snart har vi nog inga lärarstudenter, så den utbildningen är väl bortkastad.

Lägg därtill att vi på varje skola ska sköta marknadsföring, vilket bland annat innebär ett omfattande arbete inför gymnasiemässa och öppet hus. Sedan tillkommer ett stort antal uppdrag som var och en av oss lärare innehar, till exempel integrationsgruppen, FN-grupper, administration av hemsidan etcetera. Denna lista kan göras lång. Normalt är undervisning och allt som det innebär att vara mentor till en klass på 32 elever, ett heltidsarbete och mer därtill.

Är det då konstigt att vi inte alls hinner förbereda de lektioner som vi nu har på ett tillfredställande sätt? Eftersom just lektionerna ses av varje lärare som huvuduppdraget som vi trots allt värnar om så innebär det sena kvällar och nätter plus helgjobb och ändå hinner vi inte med. Vi är många på skeppet som ror ihjäl oss just nu.

Politiker och makthavare: Är det konstigt om vi har en lärarkår som är slutkörd? Att då få en symbolisk klapp på axeln, eller om man väljer att se det som en käftsmäll, som tack är inte speciellt smart inför våra nya krävande utmaningar. Nu om någonsin skulle vi behöva få lite uppmuntran och erkännande, nu om någonsin behöver vi engagerade och positiva lärare.

Vad vi har är en lärarkår som är på väg att kollapsa av trötthet. En och annan har redan blivit sjukskriven, och det är bara toppen på ett isberg. Hur ska vi förvänta oss att någon vill bli lärare i framtiden? Inte hade jag valt den banan om jag valt i dag, den saken är säker.

Karin Norénlärare, Carlforska gymnasiet

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Mer läsning

Annons