Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Låt oss angripa denna skamfläck!

Annons

Den 12 och den 15 mars vittnade föräldrar här i VLT om hur deras barn mobbats i skolan. Jag känner sorg och ilska över att det upprepar sig, det som inte får upprepas. Måttet är för länge sedan rågat! Jag är lärare sedan många år och har upplevt "tema-mobbning" i otaliga variationer. Jag vet av

erfarenhet att barn har stor kunskap om vad som händer och att de har ett stort behov av att någon lyssnar (med allt vad det innebär) på vad de har att berätta. Den vuxne, som barnet litat på och därför anförtrott sig åt, har sedan som jag ser det ett ansvar att medverka till en lösning - om inte annat se till att kunniga och villiga personer kopplas in. Men för att en lösning verkligen ska komma till stånd fordras en rad ingredienser:

l Mod. Vi vuxna måste våga se vad som händer och våga ta hand om det.

l Tid. Att se och ta hand om problemen på ett kärleksfullt och tryggt sätt, ja, det görs inte på en kafferast och inte med vänsterhanden medan högerhanden sköter annat löpande arbete. Vi måste lyssna, ställa frågor, samtala med alla berörda och sedan vidta åtgärder, följa upp, kanske omarbeta och följa upp igen.

l Kunskap. Skolan måste ta begreppen social och emotionell kompetens på största allvar och betrakta dem som viktig kunskap. Ett stort utbud av utbildningsprogram för såväl lärare som elever finns. Använd dem och de människor som kan och vill arbeta med att stoppa mobbning! Temadagar räcker inte. Arbetet ska genomsyra vardagen - ständigt och alltid!

l Uthållighet. Inte förrän mobbningen upphört och ersatts av ett juste beteende är arbetet slutfört!

Många skolor och även vuxenarbetsplatser arbetar framgångsrikt med mobbningsproblematiken. Den tillhör ju allas vår vardag och sticker upp sitt fula tryne i det ögonblick, då någon som känner sig liten och svag, försöker växa och "göra sig" genom att trycka ner någon annan. Vem som helst av oss kan drabbas - bli offer eller förövare.

För att få stopp på mobbningens destruktiva mekanismer, måste vi bli medvetna om hur de fungerar. Vi måste våga granska oss själva. Hur är min syn på den som blir mobbad? Känner jag mig provocerad - i så fall av vad? Anser jag att han eller hon måste tåla en del på grund av sitt beteende?

Det finns situationer då vuxna menat att ett mobbat barn är och beter sig oerhört udda och då är det inte så konstigt att kompisarna reagerar! Men ett kränkt och trakasserat barn reagerar inte efter andras mallar. Det försöker bara skydda sitt hotade jag. Sorgligt nog är det inte heller givet att en kollega vågar stå upp för barnet och gå emot sin kollega i en sådan situation. Gunnel Colnerud, som bland annat forskar i lärares yrkesetik, talar om "den kollegiala paradoxen", som innebär att det är tillåtet att kritisera en kollega som tillmötesgår en elev men otillåtet att kritisera en kollega som kränker en elev.

Ska vi komma någon vart med konflikthantering och problemet mobbning måste vi våga ventilera även detta!

Vi som arbetar med barn och ungdomar, liksom arbetsledare, chefer och andra i maktposition har ett ansvar att värna dem, som på ett eller annat sätt är i beroendeförhållande till oss. Vi måste se till att både mobbare och mobbade får hjälp. Vi måste våga se problemet ur flera synvinklar, förstå att ingen lösning nås om man skuldbelägger en part.

Min erfarenhet är att skuldbördan måste lyftas bort - hos offret (det är inte mitt fel, jag har rätt att bli respekterad för den jag är) liksom hos förövaren (jag är inte ond, men det jag gjorde blev fel).

Det är absolut nödvändigt att prioritera dessa frågor. Ingen kan utvecklas, sköta sitt jobb och hantera sitt liv om mobbning förekommer. Det går inte att slå sig till ro med "Vi har gjort allt!" - inte förrän alla är överens om att mobbningen upphört.

Mildred Lavonen

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Mer läsning

Annons