Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Leif Persson: Folk vill ha jobb, inte sysselsättning

Annons

Fredagen den 15 augusti 1997 skrev jag i en debattartikel i VLT om utopin ”full sysselsättning”. I dagens politiska debatt ångar partierna på i gammal god anda och målar upp bilder av ett samhälle där alla som vill och kan ska vara fullt sysselsatta. Möjligtvis beror det på att vi i år ska gå till val och samtliga partier därför vill profilera sig i denna fråga.

Full sysselsättning i dag skulle innebära att vi skulle acceptera en arbetsmarknad där deltidsanställning vore regel snarare än undantag. Det är inte en väg som leder till värdesäkrade pensioner och välstånd, utan tvärt om en väg mot ättestupan.

Jag hävdar i dag, liksom 1997, att det är mer framkomligt att dämpa förväntningarna vad gäller full sysselsättning och i stället dra oss till minnes friårsmodellen. Då formulerade jag det i termer av att vi skulle dela på arbetslösheten och se den som en tillgång som skapar utrymme för rörlighet och andhämtningspauser i arbetslivet. Vi kommer alltid att ha en viss arbetslöshet.

Frågan vi ska ställa oss är: Är en gångarbetslös, alltid arbetslös? Eller ska vi ha en modell där unga bereds tillfälle att få arbetslivserfarenhet samtidigt som äldre arbetstagare får en andhämtningspaus att använda till vila eller utveckling i yrket?

Friårsmodellen var i grunden en bra konstruktion men begränsades av ett lite fyrkantigt regelverk. I dag, när vi förhoppningsvis är klokare och kanske också mer flexibla, skulle friåret kanske kunna nyttjas av dem som bara vill ha en eller ett par månaders paus i arbetet. En eller två månaders arbete är inte mycket för en ung nyexaminerad, men räknas ändå som viss arbetslivserfarenhet.

Friåret i dagens tappning skulle kanske kunna döpas om till Frilivsmodellen för att ändå markera att det är nytt tänk och att det nya tänket inte skulle belastas av gamla rigida regler. Samhällsvinsterna skulle vara betydande, då jag är övertygad om att bäst förutsättningar att klara perioder av lägre ersättning, har den som under många år skapat en stabil privatekonomi.

Frilivsperioderna skulle inte belasta sjukvårdsförsäkringen. Vi skulle orka med ett längre arbetsliv. Unga skulle få en anständig chans att komma in på arbetsplatserna. Allt som behövs är ett flexibelt regelverk som ger den som önskar en frilivsperiod, rätten att själv avgöra hur lång den ska vara.

Och kära politiker, ingen vill ha sysselsättning. Vill man något så vill man ha arbete.

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Mer läsning

Annons