Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Lennart Jansson: Förändring krävs för statliga chefer

Annons
I blåsväder. Tillväxtverkets representationskostnader har väckt frågor kring ledningen av myndigheter och statliga företag,foto: Christine Olsson/Scanpix

En gång i tiden var det enbart de mest förmögna och de med nära kontakt med kungahuset som innehade de främsta ämbetena. Adeln har sedan lång tid haft sina privilegier.

Man kan gott tala om släktföreningar eller rent av inavel. Den som krossade adelns makt var Gustav III, vilket kan ses som ett steg i demokratiprocessen.

Många debattörer skriver i dag om politikerna som den ”nya adeln” med extraordi-nära förmåner i form av generösa, avgångsvederlag, pensioner med mera.

När man talar om chefer inom privat respektive offentlig sektor är skillnaderna betydande. Inom statlig och kommunal verksamhet hanterar man andras pengar (distansekonomi), vars ursprung är diffust och ansiktslöst, medan man i privata företag riskerar egna medel som satsats av en mer begränsad och tydligare ägarkrets (närekonomi).

Konsekvenserna härav är bland annat att kostnadsmedvetandet är betydligt mera påtagligt i den privata sektorn.

Mina slutsatser är att vi måste rekrytera chefer med erfarenhet av konkurrensutsatt verksamhet, att installera och framför allt tillämpa effektivare kontrollsystem samt att införa ett kompetent och ansvarstagande styrelsearbete.

Tyvärr tycks alltjämt partitillhörigheten väga tyngre än kompetensen. Efter valsegern 2006 och efter decennier av partinepotism lovade regeringen Reinfeldt en objektiv utnämningspolitik baserad på öppenhet och kom-petens.

Riktigt så blev det dock inte, nu senast illustrerat av chefen för Tillväxtverket, som blev utnämnd, innan hon ens hade skickat in sin ansökan.

Birgitta Dahl (s) framförde följande i en intervju i TCO-tidningen: ”Jag var under flera år en av landets mest framträdande politiker och under hela tiden begrep jag noll och ingenting…” Hedervärt av Birgitta Dahl!

Politikernas vackra ord och löften har inget värde om förmågan eller viljan saknas att omsätta kunskaperna i verkligheten till nytta för människorna.

Tyvärr har en del incidenter rapporterats på senare tid om Tillväxtverket, Stiftelsen för strategisk forskning och nu senast Säpo. I princip har cheferna varit alltför spendersamma och hit hör även näringsminister´Annie Lööf.

Media satte i gång en smaklös häxprocess. Värst illa ut råkade generaldirektör Kristina Lugnet. Enligt personalen var hon uppskattad som en kunnig och omtyckt ledare. Vad hjälper det, när man släpper lös journalistdrevet?

Då undrar man förstås, vilken roll styrelsen har spelat. Den borde väl fungera som i ett aktiebolag, där en av dess viktigaste uppgifter är att tillsätta och vid behov avskeda vd?

Men i en statlig verksstyrelse är det alls icke så. Där är makt- och ansvarsfördelningen mellan departement, styrelse och generaldirektör minst sagt luddig.

Den nya näringsministern Annie Lööf har en ytterst begränsad erfarenhet av svenskt näringsliv, sannolikt inte ens 10 procent av de kunskaper som till exempel västeråsaren Staffan Anger besitter.

Maud Olofsson hade något mer. Anger är en av många som skulle ha kunnat bidra till att hitta rätt person för det aktuella uppdraget. Vilka deltar egentligen i rekryterings-processen? Varför inte söka ledare utanför den inre cirkeln?

Under min aktiva tid har jag haft kontakt med ett flertal näringsministrar. Det började med Krister Wickman 1968. Tyvärr hade de flesta sin kompetens inom andra områden och kunde nog betraktas som pryoelever inom sitt nya gebit.

Det finns stor anledning att regeringen ifrågasätter nuvarande rekryteringsprinciper. Det talas om vikten av konkurrens inom industrin. Det borde i hög grad även gälla utnämningen av chefer inom offentlig verksamhet.

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Mer läsning

Annons