Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Lodjursjakt - för balans i naturen

Annons

En förvirrad debatt om främst lodjursjakt har utbrutit i VLT:s spalter. Utlösande faktor är att Svenska jägareförbundet vill jaga lodjur. Debatten spänner över ett fält av åsikter från att jägarkåren bör "decimeras" (hur nu det skall gå till?) till mer eller mindre förtäckta uppmaningar till tjuvjakt.

Med sina drygt 190 000 medlemmar är Svenska jägareförbundet den största organisationen i landet med naturen i centrum. Det kan ha ett visst intresse att höra från oss vad vi tycker i stället för andras (ofta meningsmotståndares) tolkningar.

Först själva rovdjuren: vi har inte sedan 1800-talet haft så mycket rovdjur i landet. De officiella siffror som Naturvårdsverket anger för 2005 är för varg 120, lodjur 1 450 och björn 2 200.

För Västmanlands län ser siffrorna ut så här: varg minst 9 i Uttersbergsreviret, lodjur 90 vid inventeringen 2005. Björn: enstaka djur. De ska dock inte bli en fast stam i länet, enligt riksdagsbeslutet från 2001.

När det gäller vargen, som rör upp en hel del känslor, är det internationellt sett ett av jordens mest spridda djur. Den finns bland annat i hela det norra barrskogsbältet från Norge till USA. Den förkommer dessutom talrikt och är internationellt sett långt ifrån utrotningshotad.

Det som styr Svenska jägareförbundet är en rovdjurspolicy som antogs av förbundets stämma år 2002. I den slås klart och tydligt fast att stammarna av varg, björn, järv och lo skall fortsatt utgöra en del av den svenska faunan.

Där står också att skyddsjakt skall vara tillåten under uppbyggnadsfasen för att skydda jakthundar och tamboskap. Observera att någon utrotning, som en del intressenter hävdar, har det aldrig varit frågan om!

Centrala punkter i vår rovdjurspolicy är:

Vi skall på nationell nivå bestämma över rovdjursförvaltningen. Det är således människorna i Sverige som själva skall bestämma över rovdjuren, inte de i London eller i Aten.

Alla intressegrupperingar och myndigheter som berörs av rovdjuren skall samverka.

Vi skall ha förvaltningsplaner för de olika rovdjursarterna, kort sagt tänka igenom hur många de skall vara och var de skall finnas.

För att fatta kloka beslut bör vi ha en intensiv forskning och övervakning.

Vi skall ha möjligheter till skyddsjakt och rätt att utan krångel skydda tamboskapen vid rovdjursangrepp.

Staten skall ställa upp med ersättning till den som får djur rivna av rovdjur samt utveckla metoder för att förebygga angrepp.

Självklart tycker vi som jägarorganisation att rovdjursstammarna skall regleras genom jakt. Den skall vara av karaktären avlysningsjakt. Det vill säga att antalet rovdjur som skall fällas regleras, lämpligen av länsstyrelserna.

Att förneka att det förekommer tjuvjakt är att sticka huvudet i sanden. Om tjuvjakt i alla dess former tycker Svenska jägareförbundet inte! När förbundet bildades för 175 år sedan var en av målsättningarna att få in jakten i ordnade former. Då finns inget utrymme för tjuvjakt.

Bästa sättet att bekämpa tjuvjakt är att under ordnade former sätta mål för laglig jakt.

Vi svenskar vill i allmänhet ha en möjlighet för alla djur, älg, rådjur, hare med flera att finnas i naturen. Skall det målet förverkligas måste en kontrollerad rovdjursjakt finnas, i detta fall jakt på lodjuren. Att tro att man gör lodjuren eller de andra rovdjuren en tjänst genom att förbjuda jakt på dem är fel.

Alla behöver inte tycka om jakt, men att förneka att den har ett stort livsvärde för oss som jagar och förbjuda oss att utöva vår hobby är fel väg att gå.

Lars Björk

Bo Lindevall

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Mer läsning

Annons