Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

MÄNNISKOIMPORT UTAN BETALNING

Annons

I höstas var jag på vandring i Alperna. Jag hade köpt nya glasögon som jag inte hunnit vänja mig vid, trampade fel i leran, halkade och slog mig rätt illa. Man sydde ihop såret på sjukhuset nere i dalen och det var först några veckor efter återkomsten till Sverige som jag började få ont i huvudet och blev lite vinglig. Jag skickades för en datortomografi på Sophiahemmet där man ringde på en taxi och bums skickade mig till Karolinska där jag på neurokirurgen opererades av en ung snitsig iranska. Operationen gick bra men så småningom blev jag vissen igen och är fortfarande inte alldeles återställd.

Iranskan fick jag dock aldrig se igen, inte heller blodproppsspecialisten som kopplats in. Jag har ju min husläkare men nog skulle det ha känts tryggt att få tala med någon som visste vad som hänt och inte bara vara hänvisad till att knappa på datorn. Men så är det ju: Sjukvård är dyrt och personalbrist råder, trots att Sverige har fler läkare än någonsin tillförne. Jag begriper inte detta: Världen sköljs ju över av nya datorer och prylar i en vild marknadsföring men inom sjukvården talas bara om nedskärningar. Mobilerna förnyas och alltfler behöver dem så man expanderar, läkemedlen blir allt fler och folk lever längre men då skär man ner. Borde man inte göra tvärtom?

Kirurgen var alltså iranska och det var flera av sjuksköterskorna också. Andra kom från Östeuropa, Karibien, Afrika och andra håll i världen, alla var de hjälpsamma, vänliga, kompetenta och engagerade och kanske är det först när man ligger på sjukhus som man inser att den svenska sjukvården skulle gå på knäna om vi inte hade invandrare. Jag unnar dem högre löner och skulle själv gärna betala mer för att få den omsorg man faktiskt får, under de få dagarna innan man skickas hem på grund av platsbrist.

Det brukar sägas att invandrare är välkomna när de kan tillföra Sverige något. Själv tycker jag det är kusligt att vi med vår höga levnadsstandard skall ta kompetent folk från fattiga länder. De skall naturligtvis användas hemma hos sig så att man inte ytterligare vidgar klyftorna mellan rika och fattiga. Paradexemplet är att det finns fler malawiska läkare i Manchester än i hela Malawi. Men det är i deras egna länder de behövs och där de hör hemma.

Jag var en gång i Taunggyi uppe i Burma, det land som nu heter Myanmar. Jag skulle flyga tillbaka till Rangoon och det skulle också en grupp tyska sällskapsresenärer. Planet var en timme försenat, sen blev det tre timmar försenat, sen kom nytt besked att man skulle få besked senare. Tyskarna blev ursinniga - de hade visum bara för en vecka och begrep att de skulle missa andra sevärdheter. Deras vrede riktades mot en ung flicka från Tourist Burma som till slut inte orkade längre utan föll i gråt. Jag försökte trösta henne så gott det gick och hon berättade om sitt liv: Hon hade utbildats till kemist men inte fått något jobb så nu arbetade hon för ett par hundringar i månaden samtidigt som hon hade studieskulder till staten på ett sexsiffrigt belopp.

Nästa gång jag kom till Taunggyi, efter något år, frågade jag efter henne och fick veta att hon hittat sin sagoprins. Det var en australisk turist som blev förälskad i henne, kom tillbaka, friade och betalade hennes studieskulder så att hon kunde få utresevisum och flytta med honom till Melbourne.

Jag har sedan dess ofta undrat om vi inte för varje u-ländare som får jobb i Sverige borde betala studierna för tre andra så att de kan stanna kvar och arbeta i sitt eget land.

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Mer läsning

Annons