Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Människor på en sandstrand

Annons

På ett tidningsfotografi ser jag en svart man mödosamt knega uppför en sandstrand. Bortanför honom, lite ur fokus, ligger en vacker flicka i bikini. Bildtexten meddelar att fotot tagits på Kanarieöarna.

Man kan fundera lite över detta. Så värst mycket jämlikhet ser vi inte. Afrikanen har lämnat sin familj, betalat ett hutlöst belopp för att i en gisten båt fraktas över från någon hamn i Senegal eller Mauretanien. Många sådana båtar har kantrat och de kvarlämnade familjerna förlorat den som svarat för brödfödan. Man beräknar att 80 000 västafrikaner vill fly till EU.

Flickan i bakgrunden har det trevligare: Hon har tagit ett billigt charterflyg för att ha det skönt, äta gott och bättra på sin solbränna. Vi vinner detta orättvist och beklagligt men konstaterar korrekt att vi inte kan göra så mycket åt det.

Vad gör afrikanen sedan? Kanske klarar han sig förbi myndigheterna och vidare till fastlandet där han får jobb på en spansk apelsinodling eller i ett växthus. Det är billig arbetskraft, på samma sätt som latinamerikaner i USA tar jobb som inte andra vill ha. Dock tjänar han pengar, om än inte lika mycket som sin arbetsgivare. En äggproducent har som bekant mer betalt än en höna, detaljisten som säljer apelsinerna mer än den som plockar dem. Det kan vi inte heller göra något åt, systemet är ju sådant.

Vad händer med apelsinerna och snittblommorna? Jo, de säljs, och eftersom odlingen drivs rationellt så blir produkterna billigare än de som produceras hemma i Senegal, Marocko eller var flyktingen nu kommer ifrån. Därmed slås den sektorn ut i flyktingens hemland. Amerikanska bönder sitter i sina skördetröskors luftkonditionerade hytter och arbetar effektivt med hjälp av datorn de har framför sig. Afrikanen i Mali arbetar med primitiva redskap och utan de jordbrukssubsidier som vi i väst öser på våra bönder (som ofta nog åker på vintersemester just till Kanarieöarna).

Naturligtvis får de afrikanska invandrarna betalt, och eftersom de bor flera i samma rum och snålar med allt så kan de skicka hem pengar till familjen. Remissor från utvandrade afrikaner bildar nu en större penningström än biståndet. Eftersom männen är borta kan emellertid dessa pengar inte användas till stort annat än konsumtion och kanske moskéer. När Saudiarabien började booma på 1970-talet flyttade tiotusentals jemeniter dit, varför deras sinnrika bevattningssystem förföll så att den egna skörden måste ersättas med spannmål som man köpte eller fick från väst.

Men det är inte alla afrikaner som får jobb, och vi har sett hur upplopp och oroligheter utbrutit i Frankrikes förslummade förorter. Invandrarna har förlorat sin förankring i hemlandet och ofta nog sina familjer, de blir vilsna och bittra. Så vart söker de sig då? Ja, många västafrikaner är ju muslimer så de tar sin tillflykt till moskéerna och tron på en bättre framtid, om inte i det här livet så i nästa. Så skapas en god jordmån för självmordsbombare och terrorister.

Och arbetsgivarna då? Ja, de tjänar ju mer och mer och eftersom vi blir alltmer beroende av energi köper vi mer och mer olja som blir allt dyrare. Detta är illa nog för svenska bilister. I Etiopien betyder det svält eftersom de höga transportkostnaderna hindrar kaffeexporten.

Jag läser att oljesvinnet i Irak är 6 000 fat om dagen, och likviden för dem går väl till att finansiera terrorn. Världens största oljereserver har Saudiarabien - med Iran som tvåa - och jag läser att 80 procent av alla moskéer i USA har betalats av Saudiarabien som förser imamerna med predikotexter. Det är det USA så närstående Saudiarabien som präglas av den mest reaktionära formen av islam, wahhabismen. Varje kilometer vi färdas med bil, reaplan eller stridsvagn ger kapital åt oljeländer som använder dem till att finansiera terrorister eller till att i moskéer sprida terrorns budskap.

Slutligen är det ju faktiskt så att många av dessa flyktade afrikaner kommer utan sina familjer. De, och än mer de i nästa generation, skaffar sig hustrur i det nya landet. Blandäktenskapen blir alltfler, och i USA har latinamerikanerna blivit fler än afro-amerikanarna.

Jag minns hur jag en gång i Houston körde på motorvägen från min välbärgade förort in till konsulatet i stadscentrum där kontorsskyskraporna låg skavfötters med de färgades ruckel. De svarta som bodde i cityslummen gjorde tvärtom, de körde i sina skraltiga bilar ut mot förorterna till jobb som tjänstefolk, på lager och i fabriker. Olof Palme lade märke till just detta och jag minns hans kommentar: ?Här strömmar två bil-floder mot varandra. Människorna i bilarna möts varje morgon och varje kväll. Men de träffas aldrig.?

Den utmattade senegalesen och bikinitjejen möttes ju också men de träffades inte. Kanske träffas deras barnbarnsbarn: Hans ättlingar har då blivit lite vitare och hennes lite mörkare, båda därmed lite mer globaliserade.

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Mer läsning

Annons