Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Maria Lindelöf (kd): Vi lever inte för oss själva - vi är alla delar av en gemenskap

Annons

Vi går över skolgården jag och mina söner. Framför oss går en flicka som måste vara runt tolv år. Hon är smal, nästan gänglig och det finns något osäkert över hennes uppträdande. Hon ökar på stegen över skolgården för att slippa passera den grupp av andra flickor som står samlade utanför huvudingången. Det känns i luften att hon har brått att komma därifrån.

Den ena av tjejerna ropar efter henne, men får inget svar. Då ställer de sig framför flickan och spärrar hennes väg. Jag hör inte vad de säger, men efter några ögonblick skriker flickan att de ska lämna henne ifred och hon springer därifrån.

Jag går fram till gruppen och säger något om att de är väl inte taskiga mot henne. De mumlar något till svar och låter mig veta att jag inte har något med saken att göra. När vi gått förbi på ett lagom stort avstånd skriker de könsord till mig och mina barn.

Jag vänder om och går emot dem med hotfulla steg, men de springer iväg. En av dem vänder sig om och hånler tillbaka.

Min första reaktion är ilska och sedan blir jag ledsen. Det är naturligtvis inte bara tjejernas egna fel att de blivit bärare av denna småkalla syn på mänskliga relationer. Någon måste ju gett dem en sådan bild av världen. På nytt inser jag ansvaret av att vara förälder. Att ge sina barn goda värderingar är ett arbete. Dessvärre får det arbetet alltför ofta stryka på foten för det tempo som råder i våra liv.

Det är i vardagssituationerna, i leken och konflikterna, som synen på det egna livet i förhållande till medmänniskan formas. Fostran är närvaro mer än regler, exempel mer än bannor. För att denna fostran ska kunna ske måste de vuxna finnas med, inte som poliser men som lekkamrater och bollplank; någon vars liv det går att följa.

Kan jag säga detta utan att det ytterligare läggs sten på hårt slitande föräldrar? Ja, jag tror det. Ingen av oss kan slå sig för bröstet, men vi kan påminna varandra om behovet av närvaro.

Att tolvåringar går omkring och tror att andra inte äger rätten att lägga sig i deras liv och handlande säger en hel del om samtiden. Kanske är det konsekvensen av att vi stänger oss inne i våra trerumsborgar och talar alltför mycket om vi och vårt och hur hemska alla andra är. Vi har kanske glömt att tala om för varandra redan från början att vi alla är en del av ett samhälle - en gemenskap.

Tidigt, tidigt grundläggs den upprördhet över orättvisor, förtryck och utfrysning som kan rädda livet på ett mobbningsoffer på den skola där våra barn ska tillbringa sina första avgörande år.

Kanske är detta det viktigaste vi som föräldrar har att säga våra barn: Vi lever inte för oss själva. Våra ägodelar är inte våra. Vår tid är inte vår. Att några är taskiga mot någon annan är inte deras sak. Det angår oss. Våra liv sitter ihop.

Maria Lindelöf

Kristdemokrat

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Mer läsning

Annons