Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Mats Bennbo: Skam att människor sover på gatan i Västerås 2011

Annons
Ingen bra sovplats. Kan vi rädda en endaste människa bort från gatan är det sannerligen mer värt än alla äventyrsbad och skattesänkningar tillsammans, skriver Mats Bennbo. foto: per johannessen/VLT:s arkiv

Jag har haft tur i mitt 39-åriga liv. Fantastiska föräldrar, en bra släkt och många värdefulla vänner. Därtill hälsa, ett hem och en ekonomi som utan problem låter mig klara min vardag. Visst har jag också fått min del av livets smällar som alla andra, men med hjälp av de faktorer jag nyss räknat upp i kombination med en inre styrka, har jag klarat av dem. Så är inte fallet med alla medborgare i vår stad Västerås.

Nyligen begav jag mig ner till centrum för att inhandla lite mat en helt vanlig vardag. Det var en av de första riktigt varma vårkvällarna och Vasagatan var sparsamt besökt denna afton. På väg ut från varuhuset Igor ser jag en man sittandes alldeles stilla på trottoaren. Han håller på att somna och är uppenbarligen mycket berusad.

Jag bestämmer mig för att gå fram och fråga hur han mår. Han lyfter mödosamt på huvudet och svarar att det inte är bra. Jag småpratar lite mer med honom, ser att han är ungefär i min ålder och får reda på att han inte ätit något denna dag, däremot druckit två 75:or starksprit. Han säger det som ett konstaterande, inte för att få en reaktion från mig.

Jag presenterar mig och får reda på hans namn. Vi kan kalla honom för Sebbe. Jag frågar var han ska sova i natt och Sebbe svarar att han ska ta bussen till ett härbärge, då han är hemlös. Han har två kronor själv och utan att han ber om det ger jag Sebbe en buss-biljett. När han får den i handen frågar han mig om den går att byta mot något att äta. Han har klara problem att sitta upp och jag bestämmer mig för att köpa en smörgås åt honom.

När jag kommer tillbaka med mackan och en Fanta har han lagt sig på bänken utanför entrén till Igor och somnat. Nu ser jag hur smutsig han är och hur tovigt hår han har. Han ligger där utanför den tjusiga entrén. I mitt Västerås. Sebbe bryter med stor möda några små bitar av smörgåsen och försöker äta, sittandes på trottoaren. Jag hjälper honom upp med sikte på busshållplatsen, men upptäcker snabbt att han inte klarar många meter även om jag stöttar honom.

På andra sidan gatan ser jag en taxi, vars förare kört mig många gånger. Jag förklarar situationen och frågar den trevlige chauffören vad han ska ha för att köra till det där härbärget. Han frågar vem det gäller och jag pekar ned mot trottoaren. ”Jaså, Sebbe”, säger han. ”Det är ingen idé, han blir inte insläppt där så berusad. I vintras fick jag köra honom därifrån och släppa av honom på Centralen. Det var en riktigt kall natt.”

Jag vänder mig om i samma ögonblick som en ambulans stannar till en bit ifrån oss. Någon har uppenbarligen ringt dem. Ambulanspersonalen vet också vad den hemlöse mannen heter och går fram för att titta till honom. ”Det här är inget sjukärende”, konstaterar de snabbt. ”Det blir polisen och sextimmars.” Sex timmar i fyllecell, sedan ut och börja om cirkeln igen på gatan.

Låt oss slå fast några saker nu. Jag vet inte Sebbes historia. Har han fått chanser i livet? Säkerligen. Har han klarat av att ta dem? Uppenbarligen inte. Sebbe är dessutom en av många. Jag vet att missbruksproblem ofta är mångbottnade. Jag vet att många sliter dagligen för att hjälpa människor som Sebbe, fast med alldeles för knappa resurser.

Jag vet att det krävs vilja och eget ansvar för att ta sig upp på fötter. Jag vet också att inte alla är lika starka. Ska samhället tolerera svaghet? Den hela människan.

Slutligen vet jag det viktigaste av allt. Sebbe vill inte sova i en trappuppgång i Västerås! Hur ska man kunna ta sig ur ett missbruk om man inte har en egen dörr att stänga om sig, berusad eller ej.

Oavsett vad man tycker om eget ansvar och svagheter är det i mina ögon en skam att människor sover på gatan i vår stad 2011! Varje politiker med självinsikt och möjlighet att påverka det minsta borde varje dag ställa sig frågan: Hur får vi upp dem på fötter igen?

Kan vi rädda en endaste människa bort från gatan är det sannerligen mer värt än alla äventyrsbad och skattesänkningar tillsammans. Eller?

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Mer läsning

Annons