Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Mats Ericson: Svenska kyrkan motarbetar sig själv

Annons

Finns kyrkomusiken? Jodå, den finns. Inte minst i kyrkan! Under de gångna veckorna har den fyllt, skulle jag tro, varenda kyrka i varje vrå av detta land. Dessa kyrkor har också ett varierat antal gånger varit till brädden fyllda av människor. Antalet besökare bara i Stockholms kyrkor kan räknas i åtskilliga tiotusental, julkonserter i profana miljöer oräknade. Förhållandet är säkerligen likartat över hela landet.

De som svarar för detta är de cirka 100000 körsångarna, en veritabel folkrörelse, anförda av 2000 kyrkomusiker. Korister, som obetalt och på sin fritid med lust och glädje möjliggör detta. Att kollektivet är såväl ålders- som könsneutralt gör inte saken sämre.

Dag Tuvelius, redaktör för Kyrkans tidning, noterar stolt att Uppsala domkyrka fick lov att stänga portarna för senkomna besökare till julnattsmässan. Jag vet att ytterligare

berätta för honom att min hustru och jag möttes av skylten 'Fullsatt' i samma domkyrka inför högmässan på första advent.

Vi fanns ändå på plats 20 minuter före klockan 11. Man kan bara spekulera kring vilken betydelse sånger som Bereden väg och Stilla natt har i sammanhanget.

Drygt 75 procent av befolkningen är medlemmar i Svenska kyrkan. En egentligen fantastiskt hög siffra. Tre element torde var för sig och tillsammans spela en avgörande roll: kyrkobyggnaderna, de kyrkliga handlingarna och kyrkomusiken. Kyrkorna representerar ett kulturarv, där samhället genom lagstiftning och kyrkobyggnadsbidrag tar ett övergripande ansvar. Närmare nio av tio begravningar sker enligt kyrkans ordning samtidigt som kyrkomusiken med årligen mer än två miljoner besökare vid rena musikgudstjänster mer än väl fyller sin uppgift. Så vad är då problemet?

Antalet sökande till de kyrkomusikaliska utbildningarna har sjunkit drastiskt. Vid musikhögskolorna från cirka 40 för några år sedan till idag 13. Det täcker inte på långa vägar pensionsavgångarna. Med vetskap om att det av arbetsmiljöskäl pågår en direkt flykt från yrket blir bilden än mörkare. Trots att kyrkan med den ena handen förtjänstfullt satsat runt två miljarder kronor på nybyggnad och renovering av orglar sedan sextio-talet, tycks man med den andra i sina förslag till utbildningsplaner vilja dra ner på inslaget av orgelspel. Genomfört blir resultatet en kontraproduktiv kapitalförstöring.

För någon tid sedan fördes i kyrkliga fora en debatt kring kyrkomusikens roll i dagens kyrka. Domkyrkoorganisterna uppmärksammade den inomkyrkliga marginalisering av kyrkomusiken som uppenbarligen eftersträvas bland såväl prästerliga företrädare som förtroendevalda. En präst i Småland efterlyste mer av "påver" musik. Tre präster i just Uppsala domkyrka skrev ordagrant: "Den musikaliska fundamentalism som tillåts regera många landets församlingar måste störtas. Inte för att vi eller någon annan subjektivt tycker det, utan för att den begränsar, trycker ner och omyndigförklarar människor, och leder Svenska kyrkan allt längre bort från verkligheten!" Så talar de som upplever folkströmmarna i advents- och juletid mer som ett hot mot den egna hegemonin än som en tillgång och möjlighet.

Det skall på en gång sägas att i de flesta fall finns ingen motsättning mellan det talade och klingande budskapet. Å andra sidan har ingen kyrklig företrädare ställt upp till försvar för kyrkomusiken. Det brukar benämnas tystnadens konformism. Tyvärr ett framträdande drag i dagens Svenska kyrka.

Vid hearingen inför det stundande biskopsvalet i Västerås nämndes kyrkomusiken inte med ett ord bortsett ifrån att inledningstalaren påannonserade någon som "klinkar på pianot". Det motsvaras väl närmast av prästen som "pladdrar i predikstolen".

Det är inte kyrkomusiken som sådan eller de 6,8 miljonerna kyrkotillhöriga som utgör problemet. Det är de inomkyrkliga attityderna som riskerar kyrkans framtid. Med en ständigt vikande gudstjänststatistik är det på ett mänskligt plan förståeligt, men inte desto mindre med något perspektiv förödande för den kyrkliga verksamheten i stort. Till att börja med kunde kyrkan sluta såga på den gren man sitter på. Ännu bär den!

Mats Ericson

Bromma före detta domkyrkoorganist i Västerås

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Mer läsning

Annons