Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Mietek Grocher: Hellre dö med vapen i hand än låta sig slaktas

Annons

Den 19 april är en speciell dag. Det är den dag då man i hela världen uppmärksammar upproret i Warszawaghettot. Det är den dag 1943 då Warszawas judar efter ett långt och omänskligt hårt krig bestämde sig för att kämpa mot nazisterna. Jag vet. Jag var där.

Jag föddes och växte upp i Warszawa och jag levde där ända till den dag då min familj tvingades fram ur vårt gömställe och hela ghettot var jämnat med marken.

Låt mig ta det från början: Den 1 september 1939 anföll Tyskland mitt hemland Polen och det andra världskriget var ett faktum. Redan efter fyra veckor hade Polen kapitulerat och sak samma hände med flera europeiska länder. Mitt ganska fridfulla liv i Warszawa förändrades mycket snabbt. Jag var tolv år.

I oktober 1940 upprättades ett ghetto för Warszawas judar. Alla judar flyttades till denna del av staden. Trängseln blev enorm. Somliga bodde 10-14 personer i en liten tvårumslägenhet. Andra bodde på gatorna eller i trappuppgångar. Det var ett kaotiskt liv.

Alla var hungriga och snabbt fick en tyfus-epidemi fäste i ghettot.

En tre meter hög mur byggdes runt ghettot och vi förbjöds att lämna området. De kristna polacker som tidigare bott i området fick snabbt ge sig av till den ariska sidan av muren. Hela tiden dog folk som flugor, av hunger, tyfus eller av nazisternas grymheter.

I början var vi ungefär en halv miljon judar som trängdes i ghettot. När tiden var inne för upproret i april 1943 fanns kanske 30000 kvar. Under knappt tre år hade alltså runt 470000 människor dött i Warszawas ghetto eller försvunnit till förintelselägren, i snitt 500 varje dag, varje dag.

Jag minns fortfarande alla lik. De låg överallt i ghettot och lastades i högar på kärror för att hamna i massgravar. Dagligen kom nazisterna körande i lastbilar. De omringade ett eller två kvarter, sökte igenom alla hus och antingen dödades alla judar direkt eller så släpades de iväg för att hamna på "Umschlagsplatz", en före detta skola som fungerade som lastningsplats för alla som skulle transporteras med boskapsvagnar till förintelselägren.

Till slut var vi alltså bara 30000 människor kvar. Vid det laget hade vi hört talas om de koncentrations. Och förintelseläger som byggts i Europa, framför allt Majdanek,

Treblinka, Sobibor och de andra lägren som fanns i Polen.

I ghettot fanns en ung man, Mordechai Anielewicz, som organiserade en motståndsgrupp på 500 unga män och kvinnor. För sina sista ägodelar köpte de små enkla pistoler av kristna partisaner som man hade kontakt med. Vapnen smugglades in via

kloakerna. Man började tillverka flaskbomber, så kallade molotovcocktails, och med dessa enkla vapen skulle man göra motstånd mot nazisternas stridsvagnar. Som en mygga mot en elefant. Men parollen var: "Hellre dö med vapen i hand än att låta sig slaktas eller gasas!"

Tyskarna hade planerat att på den judiska påskaftonen, som då liksom i år inföll den 19 april, fullborda "den slutgiltiga lösningen" som innebar att inga judar skulle finnas kvar i Warszawa. Utrensningen som beräknades ta tre dagar tog sex veckor och det sägs att den sista partisanen sparade den sista kulan för sig själv.

Min pappa och min storebror byggde en kamouflerad bunker i källaren till ett sönderbombat hus. Där satt jag när de första tio stridsvagnarna körde in i ghettot den 19 april 1943. Då var motståndsmän och kvinnor utplacerade på hustaken och i tomma

lägenheter. Med enkla vapen sprängdes de tio stridsvagnarna och 21 tyska soldater dödades. Nazisterna hade inte räknat med att de "fega judarna" skulle göra motstånd.

Men den 19 april hade vi inget att förlora längre. För att krossa vårt uppror mobiliserades flygplan, artilleri, annan militär och polska poliser. Hela ghettot bombades och alla hus jämnades med marken. Sedan vågade nazisterna sig in i ghettot, kastade gasbomber för att tvinga upp oss från våra bunkrar. Min familj tvingades att ge upp.

Vi deporterades till Majdanek där min mor gasades, min bror och syster deporterades till Auschwitz. En plats de aldrig kom ut från. Min pappa och jag vandrade i sju läger tillsammans. Han dödades i det sjunde och jag satt i ytterligare två. Jag var ensam överlevande av hela min familj.

Låt mig sluta med ett citat från min bok, Jag överlevde!: "Den som inte kan historien är dömd att uppleva den igen!"

Mietek Grocher

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Mer läsning

Annons