Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Misja de Rond (MP): Därför är jag i Durban

Klimat, och dess förändring, har varit ett aktuellt ämne under en längre tid. Redan 1992 producerade UNCED ett fördrag som skullebehandla detta problem på en internationell nivå: the United Nations Framework Convention on Climate Change.

Annons
Ifrågasatt. Skönmålar miljöminister Lena Ek inför mötet i Durban?

Avtalsparterna i fördraget, som utgörs av alla länder i FN, träffas varje år i ”Conference of the Parties” (COP). På måndag den 28 november inleds COP17 i Durban, Sydafrika, och jag kommer att vara där för att bevaka och opinionsbilda.

De senaste veckorna har klimatnyheterna duggat tätt. Amerikanska forskare har konstaterat att världens utsläpp fortsätter att öka och har ökat mer än de värsta scenarion klimatforskare målat upp tidigare.

I rapporten framgår att Sveriges utsläpp ökade med 6 procent mellan 2009 och 2010. FN:s klimatorgan, IPCC, släppte nyligen en rapport som visar att extrema väderhändelser har ökat i alla världsdelar, och kommer att fortsätta öka. Något som i sin tur påverkar bland annat matproduktion och vattentillgångar i redan utsatta områden.

Just nu har vi endast ett internationellt avtal som reglerar utsläpp, nämligen Kyoto-protokollet. Enligt Kyotoprotokollet ska 37 industrialiserade länder och alla europeiska länder reducera sina utsläpp med 5,2 procent jämfört med 1990.

Det finns stora problem med protokollet. För det första är länderna med störst utsläpp, Kina och USA, inte inkluderade i protokollet. Kina är inte listat som ett industrialiserat land och USA ratificerade det aldrig. För det andra avslutas det 2012, vilket har lett till att beslutsfattare nu väntar ut det. Dessvärre väntar inte klimatet på beslutsfattarna.

I en intervju i Fokus påstod miljöminister Lena Ek flertalet gånger att Sverige har världens mest ambitiösa klimatpolitik, en myt Miljöaktuellt stack hål på redan i september då Carlgren avgick och Ek tillsattes.

Sedan 2009 har Sverige fallit kraftigt i internationella klimatrankningar, att då med gott samvete påstå att vi har världens mest ambitiösa klimatpolitik är inte bara illa underbyggt utan en ren lögn. Det är högst problematiskt att Sverige nu går in i klimatförhandlingar med en så pass skev självbild, vilket stärker de ideella observatörer och opinionsbildares roll för att kunna bidra med en kritisk självbild.

Vi är på väg ner i en djup ekonomisk kris och de flesta skulle reservera sig mot att göra stora investeringar just nu. Men det är inte svaret till varför det inte har gjorts tidigare. Och även om det må vara en förklaring kommer det aldrig att vara en acceptabel ursäkt när vi gång på gång får rapporter med budskap om att klimatet förändras och att det är bråttom. Att göra gröna investeringar i till exempel infrastruktur skulle tvärt om kunna underlätta krisen.

I brist på handling lämnas vi tomhänta och uppgivna med en fråga: varför händer så lite när vi vet så mycket?

Så länge klimatet inte är en prioriterad fråga kommer det aldrig att finnas tid att producera det avtal vi behöver. Så länge vi vägrar se hur våra handlingar inte bara påverkar oss själva utan främst andra tar vi inte vårt ansvar. Vi måste inse att klimatet inte agerar när vi har tid eller ekonomiskt utrymme för det. Det agerar nu, och det borde även vi.

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Mer läsning

Annons