Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Moderna byggnormer anonymiserar kulturarvet

Annons

Listan är lång över planerade eller genomförda projekt där bristande kulturmiljöhänsyn visats i Västerås stadsplanering - rivningen av Fryx gymnastiksal, ombyggnaden av Blåsbogården, ramponerandet av Mimerverkstadens fasad, öppnandet av Biskopsgatan vid Domkyrkan, villamattor i Svartådalgången, rivning av Hahrska verkstadsbyggnader i Mimerkvarteret, rivning av frisersalongen på Östermalm och förvanskningen av Djäknebergets vattentorn och park.

Förespråkarna glömmer stadens förste stadsarkitekt Erik Hahr (1909-1935), som värnade en sansad stadsplanering genom att skapa nytt efter rådande mode i harmoni med stadens befintliga miljöer. Hahrs efterträdare, Sven Ahlbom, formade med efterkrigstidens ideal staden utan pietetskänslor för det gångna. I dag bekräftas stadsplanerartraditionen sedan Ahlboms tid och fullföljs i moderniseringens namn. Stadens ledande har dragit få lärdomar av det stadsmiljömord som genomförts under parollen att det dammiga, dragiga skulle ersättas av det nya.

Nu är det Rudbeckianska gymnasiets tur. Trångboddhet skall lösas genom tillbyggnad med "glaskuvöser" mot den Ekmanska skolbyggnaden från 1855. Sedvanligt vältaliga "sakkunniga" bedyrar att glasrummen är "underordnade, reversibla (borttagbara) och "av mindre betydelse för upplevelsen av byggnaden". Ett diametralt avvikande förhållningssätt med tanke på att både Hahr och Ahlbom ansåg att Ekmans skolbyggnader från 1850-talet var olämpliga att bygga till. Professionellt och vördnadsfullt uppfördes de nya skolbyggnaderna fristående intill de ursprungliga.

Vilket stöd för de föreslagna förändringarna återfinns i den restaureringsvetenskapliga forskningen? Kungliga Konsthögskolan har presenterat forskning om dagens förhållningssätt till historisk bebyggelse. Läget är skrämmande. Det byggs om i en takt som kommer att resultera i att få historiska byggnader kommer att kunna upplevas som de uppförts. Värdefulla byggnader förvaltades restriktivt under efterkrigstiden. I dag är förhållningssättet ett annat. Dagens förvaltning är liberal mot förändringar - ideologisk slapphänthet och allmänt tillåtande pluralistisk attityd för ändringar av kulturbyggnader gäller.

Mindre nogräknade och retoriker med grumliga intentioner finner "vetenskapliga" argument för lättsinniga förändringar av egentligen vilka och hur historiskt värdefulla byggnader som helst. Det ser vi i Västerås och på andra platser i landet. Ändringar och borttaganden av historiska byggnader görs hej friskt, ofta ogrundat eller med övertygande "rätt" terminologi. Värdefulla byggnader byggs om under argumentet att "moderna funktionskrav" måste uppfyllas. Varför? Äldre byggnader, vilka oftast fungerat utmärkt 100-tals år, duger plötsligt inte. Moderna byggnormer likriktar och anonymiserar allt i dess väg.

Med "rätta" argument leder dessa små förändringars fördärv till att vi tappar avsevärda delar av landets byggda kulturarv i en långsam nedbrytningsprocess. Att uppleva en byggnad som den uppfördes eller såg ut vid en viss tidpunkt i historien är snart lyx. Det är en nationell angelägenhet att bevara och visa landets kulturarv för våra invånare och turister.

Samhället har lagar för att kulturarvet skall bevaras. I pluralismens och utvecklingens anda skyddas dock allt färre byggnader och de som redan har skydd i detaljplan eller som byggnadsminne bevakas inte tillräckligt av det offentliga. Allmänheten upprörs dock över tingens tillstånd och ifrågasätter myndigheternas agerande.

Det är hög tid för myndigheterna att börja uppfylla lagens intentioner om kulturbevarande i samklang med utveckling. Inte som i Västerås - utveckling till varje pris på bekostnad av kulturarvet. Den läxan borde vara lärd för länge sedan. Det är möjligt att kombinera de tu. Det går - om man vill. Det är inte kulturmiljövården som saknar värdegrund, det är de beslutandes tillämpning som är vetenskapligt grundlös.

Patrick Björklund

Det är hög tid för myndigheterna att börja uppfylla lagens intentioner om kulturbevarande i samklang med utveckling, skriver Patrick Björklund, kulturmiljövårdare.

Patrick Björklund reagerar starkt mot att Rudbeckianska gymnasiets trångboddhet skall lösas genom tillbyggnad med "glaskuvöser" mot den Ekmanska skolbyggnaden från 1855.

Foto: Yngve Fredriksson

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Mer läsning

Annons